Aftonbladet – 23 augusti 1867, sida 3

omständligaste beskrifver. Angående underskrift terna på qvitiona sade hon, att m:me Meriens I sjelf skrifvit dem; att underskrifterna ej voro alldeles lika hvarandra komme sig deraf, att per: soner, som sällan skrifva sina namn, vanligen ej skrefve dem lika. Penningarne hade hon lyftat på Comptvir descompte i deras gemensamma inI tresse, ty hon visste icke att m:me Mertens var död. Efter allt hvad hon kunde tro, var Wiljliams mördaren. . Vid följande dagens förhör blefvo vittnen hörIda. Läkareattesten intygade, att gift ej funnits li magen, utan att döden skett genom qväfning. I Chefen för säkerhetspolisen i Paris, hr Claude, . I redogjorde för sitt första besök hos m:me FriI gard. Hon hade varit lugn, berättat sakens förföpp. skrattat och skämtat, och på deras gemen samma färd ut till Fontainebleau-skogen hade hon varit munter, plockat blommor och högt prisat deras färgprakt; korteligen, sade hr Claude, ion uppförde för mig en riktig komedi. Den anklagades advokat gaf här polismannen en lexa för hans lättsinne att anse hvarje misstänkt perIson för brottslig. Ordföranden inföll då: den I der visan känna vi till, det är historien om -I Notre-Dames torn ), den är för gammal. — Men ändå evigt ny, inföll hr Lachaud. — Då ordfö I randen yttrade, att en person sådan som Wil; liams alldeles icke funnes, ty polisen hade ej kunnat få reda på honom, blef den anklagade l ursinnig, knöt händerna och utbrast: Således våIgar man sj att en person ej funnits, derföratt Polisen ej fått reda på honom? Han kan ju ej mer vara i Frankrike, han kan ju ha dödat sig! Det är väl icke omöjligt! Och så kommer man och säger att det är en fingerad person, han som jag sett så många gånger hos m:me Mertens och som nu gjort mig så mycket ondt! Kyparen på hötel de France, Tissot, som serverat den anklagade, intygade att hon betalt det hon tagit in med en 100 francs-sedel och restauratrisen intygade likaledes, att hon vexlat sedeln och gjort sig betald för räkningen. Detta vittnesmål var mycket besvärande för m:me Frigarå, ty hon hade förut sagt att hon ej egt några penningar. Härefter hördes en mängd perscner, som dock ej hade något af vigt att meddela, men af hvilka man bland annat fick veta, att m:me Frigard också Fr såancer i den animala magnetismen. En af dessa personer var en engelsman vid namn Kelly, som den 12 Febr. 1862 gift sig med den mördade, men på sjelfva bröllopsdagen öfvergifvit henne, emedan han fått anonyma bref, hvilka meddelade sådana saker om bruden, att han reste ifrån henne. Denne herre presenterades af den honom medföljande tolken såsom ett slags advokat utan praktik, såsom possessionat utan fast bostad, ty han uppehöll sig än här än der. — Ett vittne, portvakten i huset der m:me Mertens bodde, intygade att m:me Frigard, då hon på aftonen samma dag mordet begicks kom för att efverhöra om hennes väninna var hemkommen, yttrat att de hade kommit att skiljas från hvarandra i Palais Royal. M:me Mertens älskare, handelsresanden Paul Laserre, som stod i begrepp att gifta sig med henne, skildrade den anklagade, hvilken han noga kände, i de mörkaste färger och sade att hon var i stånd till allt, att efterapa alla handstilar, öppna alla lås, Generalprökuratorn uppträdde derefter och framställde m:me Mertens i en fördelaktig dager ; hon hade visserligen varit lättsinnig af sig, men icke för vinnings skull. M:me Frigard deremot beskref han 1 mörka färger och förklarade att det vore moraliskt afgjordt, att hon var skyldig till det brott, som lades henne till last. Advokaten Lachaud stödde sig hufvudsakligen derpå, att inga faktiska bevis funneg mot den anklagade, han talade om den uppfostran hon fått, om henne; för alla fattiga så ömmande, hederlige far, åt hvilken genom subskription, som inbringade 1400 francs, upprests en grafsten, med inskrift: Knäböj vid denna graf, här hvilar en hedersman?. Sådan var fadren till den anklagade, han var ett helgon vid hvars graf man knäföll, sade hr Lachaud, och Gud skall ej tillåta att den menskliga rättvisan misstager sig med afseende på hans dotter och att denne mans namn blir vanhedradt. Hr Lachaud menade, att intet bevisat att hon var brottslig, ja han trodde icke ens att något mord var begånget och af läkarebetyget kunde man ej se på hvad sätt m:me Mertens ljutit döden. Sista rättegångsdagen var den 14 Augusti, då juryn afkunnade sin dom. Spänningen var allmän bland åhörarne, så mycket mer som ett rykte gick, att ordföranden fått en skrifvelse, i hvilken meddelades att den mystiske Williams bodde vid Rue Notre-Dame des Victoires i Paris. Saken förhöll sig dock så, att den anträffade Williams ej var m:me Frigarde Williame, utan en tysk handelsagent, som varit bosatt i Paris länge och var väl bekant, Dagens session öppnades med en fråga af ordföranden till jury-medlemmarne. om de önskade Dågra upplysningar; men de svarade nekande. Ordföranden vände sig då till m:me Frigard och frågade: Har ni, anklagade, något att andraga till ert försvar? — Den anklagade svarade med fast stämma: Nej, sedan min beundransvärde försvarare yttrat sig har jag ej något att tillägga, Ordföranden förklarade då ransakningen vara afelutad och gjorde en resumå af målet, hvarvid han ingalunda opartiskt redogjorde för hvad i saken förekommit. Han uppmanade juryn att ej förklara den anklagade vara oskyldig utan låta henne träffas af rättvisans arm för det hemska brott, som begicks den 8 Maj i Fontainebleauskogen. Efter ordförandens långa föredrag, hvarunder den anklagade flera gånger vände sig till sin försvarare och samtalade med honom, begåfva Big jurymännen kl. A:2 tillbaka in i rådplägningsrummet och kommo ut efter nära två timmars förOPp: Den anklagade var utförd. Juryns ordförande meddelade, med handen på hjertat, att juryns svar på alla frågor, utom den i 4:de punkten (?mord med berådt mod), vore ja, men att fan net att mildrande omständigheter vore för anden, Den anklagade infördes i salen. Jvryns beslut uppläses. Hvarje ja på de framställda frågorna gjorde på åhörarne ett pinsamt intryck, men den anklagade tycktea det föga bekomma. Sedan domstolen dragit sig tillbaka och rådpligat af. kynnade Ordföranden domen, som lydde på lifetidg tukihas. Domen mottogs af de församlade Med tystnad. Den anklagade talade några ord med sin försvarare och affördes af gensdarmer. I Paris har charcuteriboden vid rue Montholon varit begapad af stora folkmassor och hotellet i Fontainebleau likaså belägrats af nyfikne, gom velat se rummen der de begge damerna bodde under sin utflygt. Sedan detta var uppsatt ha de utländska tidningarne meddelat, att m:me Frigard ej brytt sig om att vädja mot asesisdomstolens dom. ) Han syftade Här på en ryktbar jurist, som en gång yttrade: Om polisen skulle anklaga mij för att ha stulit bort Notre Dames torn på ljusa dagen, så skulle jag gripa till flykten. Stål såsom bygnadsmaterial. Medan våra tanratilkar alltmar omnan nd