Aftonbladet – 21 augusti 1867, sida 2

chålet, sade man mig — hennes man hade testamenterat det till henne — mea hon bodde der icke. Jag hade aldrig sett någon komma ut eller gå derin, med undantag af en piga med stor hvit mössa och stora svarta ögonbryn, som en gång klätt rade upp för den branta stigen bakom huset och som slutligen försvann på andra gidan klippan. Det såg ut som om både pigan och huset vore af ödet utsedda att en gång i tidernas längd blåsas bort, ty alla de vindar, som blåste både från sjö och land, bröto sig mot klippan och det var en riktig strid att uppnå trappstegen som ledde till lugnet der nedanför. Hafret rullar sina vågor nästan fram till våra fötter då vi gå utföre trappan, båtarna se ut som små svarta prickar på den gula sanden, foglarne flyga stormdrifna förbi nedanför oss, och det döfvande, sorlande ljudet af den stigande floden tyckes helt och hållet uppfylia luften. Då jag slutligen kom ned till klippans fot, såg jag mig om efter någon hviloplats. En ung bondflicka hade satt sig i en gammal båt, som låg uppdragen på stranden, till hälften fylld med vatten, sand och sjögräs. Jag var trött och satle mig också i båten. Den unga flickan såg sig ej om och gjorde ingen rörelse, hon sait alldeles stilla och såg på de rullande vågorna. På afstånd hördes några sjömän ropa till hvarandra, under det de arbetade med att draga upp en stor fiskarbåt på land. Efter en stund kom en af dem bort till os3 och jag frågade honom om han kanske behöfde sin båt. Äfven om jeg behöfde den, skulle jag för ingen del vilja störa er och fröken Chrtien?, svarade den gamle sjömannen, som hade ett vänligt och godt väderbitet ansigte. ?Bitt qvar, sitt qvar?, sade han.