Aftonbladet – 20 augusti 1867, sida 2

gaf sig på nåd och onåd, skulle han lemna gitt rusiga och stridslystna manskap fria tyglar. e fem minuterna förflö:o. Efter en sista uppmaning, hvarpå man Van litet gjorde sig mödan att svara, ropade an: Framåt, mina gossar! och ingen skonsamhet för den som gör motstånd.? Eiden började. Herr Jules manskap störtade tappert framåt i afsigt att forcera ingången till grottan. De mottogos med en väl underhållen pistolsalfva. Mer eller mindre svårt sårade drogo de sig tillbaka. en de befunno sig då i en fara, lika stor som den de sökte att undvika. Herr Jules stod bakom dem, knuffande fram somliga, hejdande andra, lofvande nåd och lycka åt den ene, botande den andre. Slutet på hens uppmaningar var den vilda men bestämda förklaringen: Den första som vänder om dödar jag!? Han skulle hafva gjort som han lofvade. Han höll sig bakom dem. Folket försökte en ny stormning. De Osynliges eld besvarade anfallet; men verkan deraf var icke hälften så stor som förut. Man skulle kunnat svärja på, att det i stället för tjugufem icke var mer än ett tiotal som sköt. Åhå, gossar! mod! De ha fått nog! ni ha gjort dem mer skada än de gjort er! Så, eld! eld bara! och gör så många som möjligt oskadliga. Hans folk gaf eld för tredje gången. Knappt fyra skott lossades af grottans försvarare, Hr Jules jublade. Ah! anfäkta! brummade han glädtigt. Ni viljen icke gifva eder. Men ni äro fast, vid djefvulen! Fällan är säker! Gå derfrån om ni kan!4 Han hann knappt yttra dessa ord förrän en väldig trädgren slog ned på hans bufvud och sträckte honom till marken. Han fick icke ens Aid att se hvem det var, som handterade honom med så liten aktling. Vanmakt eller död borde vara den ofelpara följden af detta dråpslag. I samma ögonblick passerade fyra män sch ett barn med en qvinna emellan sig