Aftonbladet – 20 augusti 1867, sida 2

sin initiativ-rätt, statsrådernas deltagande i förhandlingarne och de olikartade lockelser, hvaröfver makten disponerar och för hvilka riksdagsmännen vanligen icke äro så alldeles känslolösa. Att då ytterligare företärka detta inflytande genom att bland dem, som skulle bevaka folkets rätt, insätta regeringens män, som kunna hvad ögonblick som helst afsättas och följaktligen aldrig kunna motsätta sig regeringens önskningar och propositioner, är verkligen mer än lofligt dåraktigt; och om dessa regeringens män tillika, för att kunna fullgöra ett sådant uppdrag, måste ryckas från de landsorter, hvilkas styrelser är dem anförtrodd, så blir skadan deraf icke blott af politisk art. Att man likväl vid eedraste rikedasg kunde få se mer än två tredjedelsr ef alla rikets landshöfdingar (nemligen 15 i första och 2 i andra kammaren) förnöta fyra månader af detta år i hufvudsteden, kan således endast ha sin grund deruti, att hvarken folket eller landshöfdingarne sjelfva kommit till bebörig insigt af dessa embetens vigt och ansvar. Man har å ömse sidor vänjt sig att betrakta desamma såsom ett slags emeriti-platser, på hvilkas innehafvare man icke har andra anspråk än att, när det så faller sig lägligt, han skall i länet hålla en viss ordning och öfverallt der han uppträder intaga högsätet. Från detta föråldrade föreställningssätt måste man likväl återkomma ; och vitro attlandsböfdivgarne sjelfva, hvilkas dubbelroll vid riksdagen, såsom regeriogens och såsom folkets förtroendemän, icke kan vara den angenämaste, snart skola inse att deras rätta plats öri deras resp. län, men icke i riksdagshuset på Riddarholmen.