Aftonbladet – 20 augusti 1867, sida 2

dessa orsaker eller ett enda bemödande . derför. i På eamma sätt är det i rikets öfriga län. I en och annan trakt af ett län finnes någon binäring uti förädling af förhandenvarande råämnen, hvilken uppnått en viss blomstring; men likasom en sådan näring oftest af en tillfällighet eller genom någon enskild patriots medverkan uppkommit, så är det också på detta sätt allenast den vinner rågon spridning, om sådant förekommer; och som hvarken högre eller lägre myndigheter i ringaste mån vårda sig om utbre dande af kunskap och intresse för husfliten, råder i de flesta socknar inom hvarje län en fullkomlig brist på binäringar, af hvilka allmogen kunde kemta vigtiga bidrag för sin utkomst. Såsom exempel på hvad nit och god vilja hos de mera bildsde skulle i dylika fall kovnna uträtta, kan åberopas korgflätningen vid Obo i Småland, som der blitvit införd af frib, Gyllenkrook, samt möbeltillverkningen i Lindome socken i Halland, hvilken i väsendtlig mån lärer ha blifvit till sin nu varande betydenhet utvecklad genom prof. Palmstedts bemödanden. Om några enskilda män kunna sådant förmå, hvad borde icke då landshöfdingarne kurna uträtta, om de ville derom vårda sig. Örnskölds exempel har visat hvad en duglig landshöfding kan verka för ett läns uppblomstring; men det skulle icke stå så enstaka, om förhållandena vore såsom vederborde, och om icke lands. höfdingeplat: erna, såsom sinekurer, bortgäfves åt uttjenta eller genom slägtförbållanden framekuffade personer. Den tidning, hvars ifriga försvar för Jlandshöfdingen i dess ort gifvit oss anledning alt taga länsstyrelsernas verksamhet i något närmare skärskådande, har icke kunnat förneka skogssköflingen i de norra lä nen, men förmenst att både konungens befallningshafvande och jägeribetjeningen gör allt hvad i deras förmåga står att hämma densammsa?, Men i samma tidning läser man en rapport från en t. f. öfverjägare, hvaruti han omtalar, att flere tusende, kronan tillhöriga sågtimmer blifvit, genom de anbragta bommarnes sönderbrytande, bortstulna och undanflottade, hvarföre han begär att konungens befallningshafvande skall 7å ort, som vederbör, göra framställningar i ämnet, på det föreskrifter må utkomma, som både beskydda tjenstemännen och iakttaga kronans rätt mot enskilda personers skamlösa bemödanden?. Nu finnas likväl sådana föreskrifter redan gifna; och sllt hvad som erfordras är kraft och vaksamhet vid deras handhafvande. Det uttryck, ?bortstulet?, som uti den åberopade rapporten begagnas, visar att dessa ofantliga timmermassor kunnat hemligen eller jägeribetjeninogen ovetande bortföras, samt att således det inbergade och med bommar afstängda virket varit antingen alldeles icke eller alltför illa bevakadt. Men bör sådant kunna ske och upprepade gånger, år efter år, och på flere ställen i samma län förnyas, om kronans högre och lägre tjebste mån göra sin pligt? Huru kommer det sig att i betydliga åverkansmål emot vissa illa beryktade sågverksegare och deras legohjon, talan emot de brottslige icke kraftigt och i det yttersta fullföljes, utan att aktor tillåtes helt beskedligt nedlägga målet, sedan första instansen fällt en elier annan syndabock till några få riksdalers böter. En dylik händelse her nyligen blifvit i annat blad omnämnd; men vid det tillfället kom lyckligtvis justitiekaneslersembetet emellan, hvarigenom saken blef äter upptagen, med den utgång att en nämndeman och en arbetare, hvilka blifvit fast för brottet, ådömdes en plikt af omkring 5700 rdr, hvilken plikt kontant erlades. Och likväl yttrar Umebladet med mycken säkerhet: ?Om det merändels icke lyckas jägeribetjeningen att kunna iå dem till ansvar fällda, som verkstöllt det olofliga hygget. ligger denna omständighet, såsom vi äro öfvertygade, ingalunda uti någon liknöjdhet eller Pklingande skäl?, utan förnämligast uti svårigheten, att icke säga omöjligheten, i de flesta fall att komma skogstjufvarne på spären.? Den verksamhet, som är länens styrelser beredd, är, om densamma rätt uppfattas, så stor och af så hög betydelse, att det sätt, hvarpå densamma utöfvas, är förljent af den största uppmärksamhet säväl å statsmakternas, som å prestens sida. Landshöfdingeposterna äro i sanning icke ävnade att vara några sinekursplatser, och de borde derföre icke besättas med uttjenta högre embetsmän eller f. d. militärer. Och likasom vid dessa embetens tillsättnivg helt andra principer än de hittills följda borde göra sig gällande, så vore det äfven tid att de, som en gång erhållit samma poster, vore betänkta att deråt egna all den kraft, hvaraf de äro mäktiga, och hela den tid, som de få sig beskärd, så att de ej eftertraktade för deras egentliga kall främmande uppdrag, som borttaga flere månader om året och hvilka de ej behörigen kunna sköta. Det är och förblir en oformlighet och ett oförnuft, att förtroendeembetemän af hvad slag som helst erhälla plats och rätt att deltaga uti besluten inom de kamrar, uti hvilka folket har sin enda motvigt emot och genom hvilka allena det kan utöfya någon kontroll å konungamakten. Denna sednare har mer än tillräckligt inflytande å besluten genom (SERENA ES AIRENNSESINE