Aftonbladet – 20 augusti 1867, sida 2

tillfällen, der en ledande och ordnande ( hand kunde i detta och andra län på ett: mera verksamt sätt ingripa, utan derföre att nyttan af dylika bankers utbredning och in!) flytelsen deraf på sparsamhetsdygdens ut; bildning är obestridlig och oomtvistad. Men då vi nu kommit att vidröra den vigtiga! frågan om länens administration, så skola vi icke dröja blott vid denna detalj; tyj denna fråga är på en gång en af våra vigtigaste inre frågor och en af dem, åt hvilka : pressen bittills egnai alltför ringa uppmärksamhet. Huru förhåller det sig då, för att börja med ett ämne, som har nära sammanhang med nöden i de noria länen, med magasinsväsendet derstädes? Att döma af landshöfding Weidenhjelms förut omnämnda tal, hvaruti han framställer vigten att uppköpa och magasinera spanmål för kommande tråängmäl, synes hittills vara illa görjdt för detta behof. Och det är verkligen icke pog att vid ett högtidligt tillfälle, : ett tal, åbördt af få och kanske bland dessa få af ingen, som förstår sättet att ordoa en dylik angelägenhet, om han ock skulle hafva vilja dertill, förorda en sådan sak. En manien landshöfdiogs ställning både kan och bör mera omedelbart verka för allt sådant, som är af stor allmän vigt, förena de spridda enskilda krafterna, lifva dem och, der det erfordras, anvisa sätt och medel. Huru är det vidare med näringsverksamheten i länen? Nog afgifva läcsstyrelserna vidlyftiga berättelser om detta och mycket annat — hvilka berättelser, huru mycket deraf än vore för regeringen att lära, med hänseende till hvad som i särskilda delar af landet vore att göra, utan granskning och utan tillbörlig uppmärksamhet läggas tili handlingarne; men hvilka åtgärder vidtaga dessa högt aflönade styrelser för :äringarnes upphjelpande? Hvilka bemödzsnden göras, särskildt i de rorra länen, der vedjan det är så allmänt och medför så sorgliga följder, der ladugårdsskötseln borde ega en eå hög betydelse, men nu skötes så sorglöst oc. på ett så ursprungligt sätt, der man af skogens behandling endast förstår sättet att nedhugga den, för afskaffandet af skadliga plögseder, införandet af mejerier m. m. dylikt och ett behörigt tiilgodogörande af ladugårdarnes och skogarnes mångfaldiga, Värdefulla alster? Fiskerierna, som fordom, isynnerhet i Norrland voro så rika, hafva öfverallt aftagit, hufvudsakligen derföre att icke vederbörande i tid öfvat någon tillsyn öfver det sätt, på hvilket det enskilda vinstbegäret dervid framfor. Det återstår oss nu på de flesta ställen endast att söka med konstlade medel och ihärdigt arbete återställa den naturens rikedom, som vi förslösat; men med de nya fiskodlingsanstalter, för hvilkas upprättande staten gjort stora bemödanden och användt icke ringa kostnader, går det utomordentligt långsamt och trögare än i de flesta andra länder; och man skall också näppeligen bland alla våra 24 landshöfdingar finna två eller tre, som allvarligen intresserat sig för denna spgelägenhet. Det synes förhålla sig på lika sätt med bioch trädgärdsskötseln. Öfver den sednares betydelse, till förhöjande Jaf hemmens trefnad och till bidrag för husI hållets behof, ! ehöfva vi icke mycket orda; men att man för biskötseln, som gifver en relativt högst betydlig afkastning och för Ilandtmannen icke medförer nögot nämnvärdt I besvär, hyser så ringa intresse, att länsstyrelserna antingen icke i sina berättelser omnämna densamma eller åtnöja sig med att helt torrt anmärka: Biskötsel förekommer icke i detta län? eller dylikt; detta är anmärknvingsvärdt och betecknande. I ett land med så långvariga vintrar som Sverge, borde husfliten kunna lemna väsentliga bidrag till folkets bergning, om allmoIgen, i stället för att sofva bort tiden eller ännu sämre använda densamma, under de länga aftnar, då mörkret och kölden icke tillåta arbete utomhus, ville sysselsätta sig med hemslöjder. Men det må icke väntas att bonden och hans folk öfverallt skall inse detta, eller, om ban än detta gör, att han Iskall veta sättet att fördelaktigt använda sin flit. I detta fall, likasom, efter hvad erfarenheten visat, inom jordbruksnäringen, måIste den bildade och framför allt de bland dessa, gom hafva makten, bana vägen och gifva den oundgängliga väckelsen. Men hvad hafva våra landshöfdingar gjort i denna syftning? Kasta blott en blick på den vigtiga väfnadskandteringen i Norrland! Huru krymper ven icke år efter år, dag efter dag, mera tillsamman, och de fina lärfter, som förr utgjorde Norrlands stolthet och hvilka det var en glädje att visa främlingen såsom prof Jaf hvad Sverge kunde åstadkomma, ej på skryt och såsom en tillfällig expositionslartikel, utan till verklig nytta och för det I dagliga behofvet, försvinna mer och mer ur Ihandeln. Lärfter af finaste slag hafva längesedan upphört att förevisas till belönings eri ållande, och beloppet af de premier, som zunna utbetalas, blir för hvarje år mindre. Men under det att konungens befallningshafvande i de län, der denna väfnadsslöjd i mer än ett ärhundrade med framgång idkats, nödgas för hvarje femårsperiod omtala Jett sorgligt aftagande i denna slöjd, med langifvande understundom ganska riktigt af lorsakerna härtill, hafva de icke att berätta om en enda åtgärd till undanrödjande af EEE ANNIE PEKAR RR SERA AON I oo vet a MH 4 ro RA ,