Aftonbladet – 20 augusti 1867, sida 2

Änonuv ett ord om länens styrelse ooh förvaltning. Den förfärliga nöd, som nu i flera månader hemsökt några af rikets norra län, i förening med det icke mindre fruktansvärda utrotningskrig emot Norrlands dyrbaraste egendom, skogarne, som i dessa trakter så länge fått ohejdadt bedrifvas, föranledde oss för några veckor sedan alt uttala de tvifvelsmål vi och, efter hvad vi funnit, en större allmänhet, länge hyst angående den kraft och klokhet, vederbörande länsstyrelser i dessa afseenden utvecklat, Naturligtvis kunde vi icko hysa den föreställning, att icke någon enda af dessa styrelser gjort något bemödande för det ondas afhjelpande; och hvad särskildt beträffar Vesterbottens län, vilja vi gerna tro hvad Umebladet, uti dess för några dagar sedan af oss refererade artiklar, med mycken ifver försäkrar 038, nemligen att detta läns landshöfdingeembete gjort allt hvad i dess förmåga stätt, för att, sedan nöden inträdt, afhjelpa densamma, äfvensom att samma embete icke före våtens ankomst kände tillståndet eller ens anade behofvets omfång. ) Vi befara att man icke om styrelserna i alla de öfriga län, som i år varit hemsökta af en så bitter nöd, kan säga detsamma; och den förklaring synes oss, äfven hvad Vesterbotiens län angår, temligen otillfredsställande, att hvarken myndigheter eller köpmän skulle förr än i April eller Maj vetat någon nöd vara för handen. Den skulle hafva kommit såsom ett åskelag från en klar himmel, och all skuld borde tillskrifvas den sena våren. Om sjöfarten kommit i gång i vanlig tid hade här aldrig någon nöd förekom mit.? Att icke detta påstående håller alld.les streck torde emellertid vara klart deraf, att Umebladet sjelft redan i förlidne Maj månad, en tidpunkt, då sjöfarten väl sällan är öppen i de vesterbottniska hamnarne, omtalade det beklagliga tillståndet i länet, äfvensom att konungens befallningshafvande då redan funnit sig nödsakad utfärda en rundskrifvelse i ämnet till kommupalstyrelserna. Vi vilja icke tvista med Umebladet och de öfriga länsresidensernas tidningar om konungens befallningshafvan des nit och ätgärder i denna angelägenhet; men vi skulle vilja tillstyrka länsstyrelserna i allmänhet att förskaffa sig bättre och snabbare upplysningar om tillståndet inom deras respektive län, än dem som nu i allmänhet komma dem till del. Männe det icke dessutom vore hög tid för landshöfdingarne, framför allt i de län som nu så ofta måste anlita den allmänna och enskilda välgörenheter om bidrag för invånarnes lifsuppehälle, att tänka på något annat och för den norrländska befolknicgen värdigare sätt att förevygga nöden, än det att reqvirera understödsmedel? Landshöfding Weidenhjelm har, enligt Umebladet, vid ett landtbruksmöte i Örnsköldsvik den 15 sistl. Juli, talat rätt vackert om sparsamhet och omtanka; men hvilka åtgärder har han och öfrige höfdingar i de norrländska länen vidtagit för underlättandet och befrämjandet af denna sparsamhet och omtanka? Bättre än att, såsom bemälde landshöfding tillstyrkt, på gemensam ansvarighet upplåna 1redel, till inköp af spanmål, som sedermera skulle i behofvets stund åter utlånas, ehuru godt äfven detta råd må vara, vore utan tvifvel att något hvar af Norrlands invånare, som i sitt skogshygge och andra näringar tidtals hafva rika inkomstkällor, från den goda dagen åt sig förvarane något öfverskott för den onda, samt att man till detta öfverskotts förvarande och fruktbargörande beredde dem tillfälle. Men i detta sednare fall är just för det län, hvaruti Umebladet utgifves, särdeles illa sörjdt; ty i hela detta vidsträckta län, fanns ännu 1863 blott två (säger 2) sparbanker för en befolkning af öfver 90, menni skor; och i hela riket fanns också icke något län, uti hvilket sparbanksinsättarnes antal var i förhållande till folkmängden så ringa som i detta. Men om icke myndigheterna sgulle förmå något annat, så kan man dock åtminstone icke förneka, att de borde kunna utveckla en inflytelserik verk samhet föf bildandet , af goda inrättningar, allrahelst af den enkla och välkända beskaffenhet som sparbanker; och så länge ett län i detta fall står lägst bland alla i ett land, der sparbanksväsendet på det hela är så föga utbredt och utbildadt, bör en tidning, som säger sig ?aldrig hafva uppträdt som vederbörandes vapendragare och aldrig ämnva göra det, så snart verkliga skäl till anmärkningar förekommit?,; taga sig en smula blygsammare ton i sina diatriber emot olika tänkande och icke söka inbilla sig och andra, att allt är gjordt som borde och kunde göras. Vi böra tillägga, att då vi särskildt anfört sparbanksväsendets ringa utveckling i Vesterbottens län, har detta skett icke derföre att ej flera exempel kunde anföras på ) Med tillfredsställelse erfara vi äfven att landshöfdingen i Vesterbottens län numera satt si; i rörelse, för att på närmare håll tillse hva som kan och bör göras för nödens förekommi tt annat år.