Aftonbladet – 20 augusti 1867, sida 2

slagares räddning. Jag skall icke dö, Edmåe, jag kommer tillbaka. Han gaf henne en sista kyss. Derpå gick han med stora steg i riktning åt varggropen. Fröken de IEstang, blek, uppskrämd och med darrande läppar, förmådde icke vidare yttra ett enda ord, utan sjönk ned på knö och började bedja. Mouchette stod orörlig bakom henne med spända ögon och öron, med dolken i ena handen och revolvern i den andra, afvaktande ett gynnsamt ögonblick att bedja henne draga sig in uti det tätaste snåret. Der kunde de i trygghet afvakta händelsernas gång Just då han öppnade munnen syntes två män vid ändan af allen. Hvem der!4 ropade den modige gossen. aGe icke längre, eljest skjuter jag !... Hvem der! Månbröder ! svarade den gamle sergeanten. Pappa Pinson! Kom hit!4 ropade Mou: chette gladt. Sergeanten gick framåt. En man kom efter honom. Det var vicomte de VEstang. Raoul! utbrast Edmåe. Min syster! Ändtligen... finner jag dig åter; du har kommit mig att darra. För mig behöfver du icke frukta,.. Jag kan aldrig förlåta mig att ha låtit dig följa mig.4 Hvad gjorde ni här?4 frågade Herve Kergratz. 4Vi åtlydde mästarens order. Huru? Han har befallt oss att vänta här tills man aflöser oså, svarade Mouchette. Nåväl! Vi blifva tre i stället för en att vaka öfver henne, sade vicomten; Slåtom 088 vänta l Och de tre männen, väl beväpnade och med uppgift att beskydda den unga flickan och bevara femiljen Dinans papper, fast beslutna att hellre låta döda sig än att låta fråntaga sig någondera af dessa skatter, inträngde i snåret som borde dölja dem för deras fienders ögon. Grefve de Warrens, eller Passe-Partout, hvilkendera man behagar, hade funnit sina kamrater, som voro församlade vid randen af ta en. Man oll krigsråd under det man väntade på honom;