Aftonbladet – 9 augusti 1867, sida 3

riddarhuset uppsatta konterfej. Men säker ligen var han ock en häftig och myndig herre i likhet med hela den högre aristokratien på hans tid. Som en betecknande tilldragelse omtalas, att då hans sockenprest gaf honom tillkänna att biskopen ärnade visitera på Engsön, utbröt han genast med stor bitterhet, att biskopen ej hade något att beställa med hans församling, och hotade att lägga socknen under Strengnäs stift. Komme biskopen, kunde det hända honom den skimpten?, att kyrkdörren stängdes midt för hans näsa o. 8. v. Härom följde sedan en skriftvexling mellan den stolte Sparren och den å sin sida kraftfulle biskop Olof Laurelius, som ännu förvaras och, enligt en biografs utsago, visar adelns myndighet och orimliga fordringar?. Stridens utgång är ej känd. Den var emellertid endast ett förspel till hvad som skulle ske under en sednare tid. Efter hans förtidiga död (1669) var Engsö hans enkas säte och ärfdes sedan af hans söner, Erik, kallad den halte, och Johan, båda barn vid fadrens frånfälle. Det är egentligen den sednare, slutligen öfverstelöjtnant vid Helsinge regemente, som in skrifvit sitt nsmn i ställets häfder, fast på ett föga oppbyggligt sätt. Han förde nemligen der ett högst slösaktigt och oordentligt lefnadssätt, som väckte allmän förargelse inom den omgifvande trakten. Presten i församlingen, en redlig och nitisk man vid namn Vigelius, ansåg sig vid hans alltmer öfverband tagande liderlighet skyl dig att göra honom föreställningar, hvilket så förbittrade Sparren, att han strax i konsistoriet fordrade kyrkoherdens bortflyttande. Då detta naturligtvis ej föranledde någon åtgärd, utbröt Sparres vrede i otygladt raseri. Han lät 1707 tillstäcga sockenkyrkan och förbjöd under svåra hotelser all gudstjensts hållande derstädes. Folket i församingen fick af denna anledning från den 28 Januari till den 12 Juni 1707 samlas till sföndagsandakt på kyrkoherdens gård, en händelse som förmodligen saknar motstycke svenska kyrkans historia. Landshöfdingeembetet måste slutligen låta med våld spränga syrkdörrarne. Sparre svor och var ursinig samt skref till biskopen i Westerås Iser och hotade att ånyo tillsluta kyrkan; och ehuru han i svaret blef eftertryckligen varvad för följderna, satte han dock sin hoelse i verket. Efter flerfaldiga klagomål af 2stor och församling, drogs saken mför rålet i Stockholm och hänsköts till hofrätten, om genom häradshöfding Westenhielm lät vålla ransakniog i orten. Prest och församing, som i allt befunnos oskyldiga, fällde örböner för den råe landtjunkaren för att nildra hans straff. Denne lydde på offentig kyrkoplikt och afbön, och en annan kyroberde äv den förfördelade fick absolvera ionom. Han pliktfälldes äfven till 200 daer silfvermynts böter. Och så slöts denna gendomliga strid, ett af des-a många dreg, om bilda den så högt prisade och i flera all beundransvärda karolinska tidens skugg idor. Re TE TEST RV nl d are Pond en or