Aftonbladet – 9 augusti 1867, sida 3

1 1 L b b lord om Ebogsös tusende nöjen bekräftelse, Jeåvida han syftat endast på de naturens Iga i så många af de täcka smådikter, han I med frikostig hand strödde kring sig på detta Itet och den lilla nätta kyrkan, vi hörde hiToch läste litet i ett par andra, och så fingo I kära fosterlands odlingsoch sedehistoria, till hans stora förnöjelse, öfverhoppa allt som rör sjelfva färden och vistelsen på stället. Vi ha ej heller tänkt lemna någon utförligare beskrifning på det urgamla herregodset Engsö, nära Westerås och Eskils. tuna, dit vi, som sagdt, styrde kursen. Vi förbigå således allt vidlyftigt ordande om den bördiga omgifningen, det ståtliga, väl underhållna slottet och dess tillhörande byggnader, de långa, ärevördiga allerna, de smakfulla planteringarne, kyrkans täcka läge strax vid slottet, den herrliga uteigt, som från det öfver fjerde våningen och den höga vinden sig resande tornet vidgar sig öfver :en omkringliggande trakten med dess lätt kuperade mark, öfver tvenne fjärdar af Mälaren och fasta landet bakom dem, tills ögat förlorar sig i de synkretsen bildande, blådunkla skogarne. Allt det der kunde visst ge anledning till ganska vackra utgjutelser, och säkert är, att det till fullo ger diktarens behagligheter och förmåner, som pryda detta ställe, såsom det i hans tid hette på sirliz prosa. Men han har säkert med motsättningen mellan hofvet och Engsön syftat på de läckra nöjen, som ett förfinadt landtlif erbjöd de högadliga kretsarne i hans dagar; och det är dessa nöjen som ännu återklinsitt älskingsställe. Det är ej utan att det snarare låg i vår utflygts syfte att uppleta nägra spår af dessa trefliga dagar på Engsö, dem Dalin skildrat, än att i allt för fulla drag njuta af dess sköna natur. Vi tittade 088 kring lite hvarstädes i det präktiga slotstorier och sägner om ett och annat, vi till och med slogo upp ett par gamla böcker vi ihop följande notiser och utkast, som vi bedja läsaren hålla till godo med, öfvertygade som vi äro, att hvarje bidrag till vårt vore det än så obetydligt, dock gör åtminstone det goda, att rikta uppmärksamheten på de skatter i denna väg, som ligga hopade, snart sagdt öfverallt, under våra ögon, och blott behöfva upplockas för att komma till nytta och i en framtid bilda länkar ien verkligt genetisk framställning af uppkom: sten, utvecklingen och fortgången af vårt lands odling. Genetisk, så föll sig uttrycket; det låter lärdt, tycker mången, men saken är ej : så farlig heller. Och for att bevisa detta,l:! vilja vi sjelfva i följande utkast gå, om icke 4genetisktt , åtminstone kronologiskt tilll: väga; och derför börja vi, som sig bör, från i början. Engsö sätesgård är en af dessa urgamla ! adliga besittningar, hvilkas öden förlora sig 1 i daggryningen af vårt lands historia. Be-l1 läget på en ö och sålunda försvaradt af en naturlig vallgraf, har stället redan tidigts blifvit en fast punkt, ett befästadt hus. Ända l1 från 1100-talet äro dess egare bekanta; åt-ls minstone förvaras på slottet en af Dalin egenhändigt skrifven , med vapen utsirad uppställning af dem, hvilken begynner vid denna tid. Naturligtvis kunna vi här ej följa honom fullständigt; vi märka endast, att bland dem träffas hertigarne Erik och Waldemar, hvilka 1307 öfverlemnade stället åt drotset Abjörn BSixtusson till Tofta, Göksholm och Salestad. Sedan ick det i arf, byte och köp mellan slägterna Oxenstjerns, Bjelke och Sparre, hvilken sistnämnda innehade det i öfver hundra är (från 1404). En af dessa herrar, riddaren och riksrådet hr Bengt Fadersson var gift med en dansk Ner fru Hilleri Axelsdotter, af gamla anska Braheätten, och hon ligger begraff J r t 8 I q g e g j ven i koret af Engsö kyrka, såsom hennes(o med Braheoch Tottvepnen prydda grafsten! från slutet af 1400-talet utvisar. Kring 1520d egdes Engeö ef deras son Svea rikes rådZ nut Bengtson, som satte sig till motvärnf mot kung Gösta vid hans stora befrielsekrig. Den tiden var här ett väldigt hust,8 rundtom befäst med murar och vallar, säl att stället måste undergå formlig belägringk (1522) innan det föll i konungens händer. h Han lät också rasera åtminstone befästnin-n garne, hvaremot sjelfva husets grundstomme n troligen lemnaäts orörd. De hvälfda rummen t och tjocka murarne i slottets bottenvåning n utvisa en äldre tids byggnadskonst och här-d leda sig säkerligen ända från Bengt Fader-k sons dagar, hvilken kring 1480 byggdeb Engsö gamla hus. Detta ärfdes sedan aflY Hilleri Knutsdotter (Sparre), som vardt gift w ed riksrådet och amiralen herr Arvede rolle, hvarigenom stället kom till denna jä sistnämnda ätt. Riddar Trolle dog 1549 på d Engsö och ligger jemte sin husfru begraf.!g ven i dess kyrka under en huggen grafsten d i koret, på hvilken bådas bilder i omsorgs. 8! fullt, halfupphöjdt arbete ses, han iklädd en d prydlig rustning, med styft halsfräs kringn harneskets halsring och barhufvad, hon ils fotsid, ekinnbrämad drägt med mössn, begge Tr med hopkuäppta händer. Godset öfvergick tc från dem till deras äldsta dotter, Elsa Trolle, 8 gift ej mindre än tre gånger. U:an tvifvell2 är det henne som en säg.n gäller, hvilken a öu berättas om fru Brita Bååt till Engsö,äl! en af ställets sednare egarionor, som blott var hi gift en gång, och hvars porträtt ännu för-bi varas derstädes. . Den lyder som följer: Cl Frun till Engsö var en hård och styfsint uj matrona, som gjort dagarne.så sura för tvenne män, att hon, som man säger, tagit lifvet!kt af dem båda. En juliag s ulle hon besöka de kyrkan, som är belägen blott ett stenkastsc från slottet, och derför tillsagt pigan att!he väcka henne i god tid. Men hon vaknade ler af sig sjelf, och då hon såg kyrkan allare-sl dan lysa som den gör endast i julottan, behc gaf hon sig skyndsamt af, i tron att ändaålfr komma för sent och säkert inom sig lof-m vande den försumliga pigan en eftertryck-epP lig minnesbeta. På den korta vägen möt-oc tes hon af en hemsk uppenbarelse. Motlal henae kom en gammal, för flere är sedanlat sfliden trotjenarinna, som med ängsliga åt hi börder varnade henne för att fortsätta sinde vaodring. Ehuru uppskakad af detta före-st båd, tog hon likväl mod till sig och gickljst vidare. Men kommen innanför kyrkmuren vi ryste hon till, så stark hon än var. I kyr-hö kan lyste ett underligt, spöklikt ljus, och jar bänkarne voro öfverfulla af benrangel, som ge med skenbar andskt sutto der och grinade.lel Hon drogs likväl ditin af en oförklarligm makt, och hon öppnåde kyrkodörren. Men st då framrusade bakom den vålnaderna afldc bennes aflidne män i fullt raseri. Dei enelur högg efter Henne med en värja, den andre oc kastade efter henne med en stor sten. Utom ke