Aftonbladet – 8 augusti 1867, sida 3

ning, till följd af ämnenas olika förhållande Itill värme, har rörelsehastigheten hos vissa delar kunnat blifva förändrad, det har då lätt kunnat uppkomma bristningar, hvarigenom ringen skilde sig i stycken. Dessa, nu fria för sig, måste då, enligt mekaniska lagar, samla sig tillhopa till sferer eller sferoider, som på lika afstånd från hufvudmassan, som ringen förut befunnit sig, måste medfölja det helas rörelse och i samma riktning. Om ringen bruste endast på ett ställe, bildades naturligtvis blott ett klot; om på flera, bildadeg flera. Kring detstörsta af de afskilda kloten måste de mindre gravitera, och hela systemet af dessa afskilda klot medfölja hufvudmassan i dess rörelse. Dessa afskilningar i ringar och dessa sednares bristande och bildande till särskilda klot måste hafva repeterats så många gånger, som det finnes planeter i vårt g0lsystem. De minsta kloten, som gravitera omkring planeterna, utgöra dessas månar. Vid en af dessa afskilningar har från den afskilda hufvuddelen ytterligare ringar afskilts, men detta under sädana vilkor, att ingen bristning egt rum, utan omgifva ringarne ännu i dag planeten, såsom fallet är med Saturnus. Om de afskilda fragmenterna af det hela vid tillfället befunnit sig i dunstform, eller afkylningen framskridit så långt att det flytande tillståndet egt rum, kan vara likgiltigt med afseende på den form de erhållit, eller den rörelse, som de iakttaga. : Det som återstod af hufvudmassan, utgör systemets tyngdpunkt, solen, omkring hvilken det heia rör sig. Bevisen för denna hypotes ligga deruti, att planeternas banor ligga i samma, eller nära samma plan, som solens eqvato:splan; att banorna väl äro elliptiska, men med så liten excentricitet, att man kan anse dem såsom nästan cirkelrunda, och att rotationen hos samtliga är i samma led, nemligen från vester till öster, liksom solens. Ännu en omständighet, till hvilken vi snart komma, tjenar alt stärka denna hypotes. Det är klart, att alltifrån dunstkulans allraförsta början, och sedermera alltjemnt fortfarande, antiogen delar blifvit frånskilda densamma eller icke, en oupphörlig förlust af den ureprucgliga temperaturen måste hafva egt rum. Allt hvad som förut! varit dunstformigt måste efterhand hafva blifvit flytande eller fast. Att denna afsvalning föreiggått fortare med de afekilda mindre delerne än med hufvudmassan, är också inlysande. BSolens massa är öfver 7 millioner gänger så stor som alla de öfrga kropparne i systemet sammanlagda. Den måste således ännu hafva qvar en stor del af sin ursprungliga temperatur, hvilket äfven spektralobservationer, såsom i det föregående är anfördt, utvisa. Men såvidt vi ej kunna utfinna något medel för att ersätta den oerhörda qventitet värme, som hon under hvarje sekund utsänder; ty den hypotes om zodiakalljuset, som man framkastat, äfven i fall den försloge för en ändlig tid, kan dock ej förslå för en oändlig, nödgas vi anse sol.n för en afsvalnande kropp, som en gång skall förlora allt sitt ljus och värme. Hvad som då skall blifva de öfriga kropparnes i 8ystemets öde, hör till spekulationens och fantasiens område, ej till vetenskapens Utaf det anförda kan redan på förhand inses sannolikheten af, att uti såväl solen som planeterna böra förekomma ämnen, som äfven tillhöra vår jord. Likaledes förklaras derutaf lätt hvarför man uti meteoriter funnit samma ämnen, som tillhöra jorden. Dessa, som afgjordt cj äro ef telluriskt ursprung, tyckas vera fragmenter af någon planet, som af någon orsak väldsamt söndersprungit eedan han redan stelnat och blifvit fast, hvilket man kan sluta deraf, att de meteorstenar man. funnit alla hafva kantig form, och att utan tvifvel dessa kanter varit skarpa och hvassa, fastän de i sista ögonblicket vid deras mnedstörtande till jorden undergått en ytlig smältning, som afrundadt kanterna; vidare derutaf, att de äro kristalliniska, hvilket för små massor, som hastigt blifvit afkylda, ej kunnat ega rum, fell de afekilts från en större kropp,. som ännu varit i gasformigt och flytande. illstånd. Ett ytterligare bevis, att de förut tillhört en redan fulltärdig planet, synes ligga i den omständigheten, att man i nå sra funnit kol i förening med väte och syre, vilket, efter all vår jordiska erfarenhet, vittnar om att organiskt lif föregätt; men ut sådant ej kan ega rum uti en gasformig Her glödande smältkropp, derom vittnar amma erfarenhet.