Aftonbladet – 7 augusti 1867, sida 2

oo RR sken, utan en mörk undergång, ett okänd och hemligt slut; en förtviflad dödskamp en fuktig och smutstylld graf. I .gen inskrift, som återkallar deras minn för främlingar eller liknöjde! Icke en gång ett ringa kors. hvarpå e vänlig hand nedlägger en krans af eter neller! Intet! Obetydlighet ! Glömska I Evigt mörker! Likväl gingo de framåt. Stundom steg dem den fordna bäcken smutsiga vatten ända till medjan, Men de gingo framåt! Okända svalg öppnade sig under dera: osäkra fötter. : De gingo framåt! alltjemnt framåt! Stundom nödgade att krypa som ormar krälade de fram i den hundraåriga gyttjan som tjenade till hemvist för vedervärdigt reptiler utan namn, Stundom, fasthakande sig vid murarne eller stödjande sig mot det låga: hvalfvet kände de sina ansigten vidröras af helg svärmar flädermöss, som med matta ving: slag ilögo fram öfver deras hufvuden under hemska läten, De gingo framåt... Sålunda fortgiok det i två hela timmar! Två långa, två eviga timmar! Och ända från kolossen till dvergen, frår chefen till den siste af hans följeslagare, uppgaf ingen en enda suck, yttrade ingen ett ord af klagan, eller gjorde ens en rörelsp af vedervilja, Med undanteg af la Cigale och Mouchette, tillhörde de likväl alla denna jordens lyckligt lottade!