Aftonbladet – 7 augusti 1867, sida 2

Norske universitetsadjunkten . Daae utbragte derefter ett lefve för Norden. Han erinrade derom, att de tre brödrafolkens välfärd och bestånd i väsentlig mån bero af deras sammanslutning, som är nödvändig icke blott till besvärjande af yttre faror, utan också för deras inte utveckling och för uppfyllande af de fordringar, som nutiden uppställer för hvarje sjelfständigt statsoch kulturlif. Han fästade uppmärksamheten derpå, huru önskligt det vore, att befolkningarne i de tre länderna lärde närmare känna hvarandra; bristande kännedom och alitför ringa personlig beröring utgöra den hufvudsakligaste orsaken dertill, att den nordiska enhetstanken icke ännu vunnit ett så allmänt insteg, som man bort kunna vänta för en så enkel och; så solkiar sanning. Det vore till exempel hög tidatt danskarne ej längre inskränkte sin personliga kännedom om BSverge till hv.d som deraf kan ses vid en promenad å LangeIinie, och att svenskarne vid ett besök i Kjöbenhavn sträckte den skörd, som dervid gjordes, något längre än till hvad som kunnat inhemtas i Östergades butiker och i Tivoli. Sådana folkmöten com detta kunde utgöra en god inledning till att stifta närmare bekantskap med personer och förhållanden, och han önskade. derföre, att de måtte fortfarande komma att ega rumy till fromma för den nordiska enhetstanken. . Derefter uppstämdes ?Kung Carl, den unge hjelte?. Riksdagsmannen Ola Jönsson i Kungshult höll derefter ett längre tal med afseende på lesvig och dess dansktalande befolkning. Han skildrade de känslor det. mäste framkalla i BSverge, när man såge Preussen, som förut under de besynnerligaste och mest motsägande förevändningar hade öfverfaliit och lemlästat Danmark, sedermera under nya förevändningar söka undandraga sig att uppfylla de i Pragfreden högtidligt åtagna förpligtelser. För ögonblicket syntes det väl som :. om våldet ensamt och icke rätten skulle något gälla; men ännu har icke verldshistorien satt sitt insegel på våldsgerniogarne; Europas mäktigaste monark har med intresse antagit sig de dansktalande slesvigarnes sak och man bör hoppas, alt det gränslösa öfvermodet icke skall bli ostraffadt, att det icke skall dröja alltför länge innan hämndens och förlosspingens timma skall slå. Malmö sångförening uppstämde derefter sången: ?Du danska brödralag?. Derpå uppträd !e redaktör Ploug från Kjöbenhavn i talarestolen och helsades af församlingen med liflig acklamation. Han tackade för hvad den föregående talaren yttrat om Slesvig och utvecklade i ett längre öredrag, att om nordens trenne folk ha åskilliga särskilda intressen, så ha de dock: ett stort gemensamt intresse, det att vara till, och detta intresse kräfde af dem semmanhållning, i enlighet med nutidens kraftigaste politiska princip, nationalitetsprincipen; som kuilkastat de gamla teorierna derom, att en flod, ett berg eller någon annan dylik geografisk bestämning, utgjorde Pnaturliga gränser?, efter hvilka man konventionelt kunde stycka nationaliteterna och föra den ena biten hit, den andra dit. Vi vilja ej nu försöka i detalj redogöra för detta vältaliga och ofbifall ofta afbrutna föredrag, hvilket vi nu blott skulle hinna fragmentariekt återgifva, men skola dertill en annan dag återkomma. Talaren slutade med: ett lefve för Sverge, forntidens Sverge med dess minnen och ära, framtidens Sverge med dess förpligtelser och stora ansvar. Dr Sohlman från Stockholm uppträdde och manade, att medan tanken ännu vore fästad vid Slesvig höja ett lefve för den nordslesvigska qvinnan. Oförgätliga skola det ädla sinnelag och den trofasthet, hon i dessa svåra tider visat, vara hos nordens folk. Aldrig skall man glömma, huru hon, då hennes man blifvit fågelfri, derföre att han ej vill aflägga en ed, mot hvilken hans hjerta och samvete uppresa sig, trots all nöd, alla förföljelser, allt hån och-begsbberi från tysk sida, dock bibehåller modet och tackar Gud. för de: att mannen icke svikit sin tro och sitt. rätta fosterland. De danska slesvigarne ha att uppvisa en flerhundraårig liaandeshigtoria; men aldrig har förtrycket. varit så svårt och våldsamt s-:m nu, då det drabbar äfven qvionorna och de. oskyldiga barnen. Hjertat svider vid tanken derpå.. Men som förtrycket just ofta plägar framkalla den sjelfkänsla, som är moder till verklig frihet, kan det väl hända, att förföljelserna i NordSlesvig ha ett helt annat resultat än tyskarne väntat. Nordslesvigarne ha sjelfva lärt sig riktigt inse, huru dyra oeh heliga moders:nålet och moderlandet för dem äro, och de ha fått grundligt tillfälle att jemföra så kalladt danskt tyranni med så kallad tysk fribet: Den, insigt och de känslor, som sålunda alstrats, kunna göra det möjligt, när befrielsens timma slär, att uppdraga en gräns, vid hvilken tyskhetens böljor skola sätta sig, att uppresa ett andligt Dannevirke, hvilket icke öfvergifves i vinternatten. Isådant hänseende är det just-af den yttersta vigt att det rätta sinnelaget finnes hos Slesvigs danska qvinnor, ty det är från dem, som uppväxande generationer insupa kärlek till troget fasthållande vid davskhet och nordiskhet, Till svar härpå uppträdde pastor Feilberg, som i 25 år varit prest i Slesvig. Han vitsordade nordslesvigarnes och särskildt de nordslesvigska qvinnornas danskt-patriotiska sinnelag och yttrade de bästa förhoppningar äfven om det unga uppväxande slögtet, som hade för ögonen hvad föräldrarne gjort ock