Aftonbladet – 3 augusti 1867, sida 3

AA YT AR OM VS NA an romantröttad fantasi; en stor kulturtablå , I der på en gång Tacitanska figurer och osky!l uy diga hjertan, högbildade själar och naiv ;0 naturer, alla af ett lefvande lif, som kom mer den läsande att häpna öfver en fanta 5, siens intensitet, som kan komma dylikt åstad n l uppträda under befäl af en stor konstnär Två vänner, den ena professor i latinet 3 den andre en ung filosofie doktor, som lag a. Sig på indiskt-germanistiska studier, ha met a, mycken skarpsinnighet ledt sig till ett spå m leaf en handskrift af Roms störste historisk 8 författare, hvars fullständiga egande vore a hög betydelse ej allenast för kännedome: om ett stycke tid, utan äfven för de psyko logiskt sigtiga vinster det skulle förskafl: 1088. Sökningen efter denna handskrift fö professorn ut i verlden och hans vän gö: Ihonom sällskap på hans första utflykt; fruk ten af denna blifver emellertid icke någor handskrift,-utan-en-brud,-Ilse, en landtvru kares dotter, bokens hjeltinna?. Deraf Ikärlek, lifvet i hennes hembygd, hennes syskonlif och grabnarnes påhelsningar ärc skildrade med värme och renhet, och sär. skildt med det ekonomiserande med skildringens medel, som alltid tillkännagifver konstnären. — En stor tilldragelse i lifvet på egendomen är landsherrens besök derstädes, Fursten är en verldserfaren, högbildad man, jett fint hufvud, konstkännare; Ilse ädrager lsig i hög grad hans uppmärksamhet. — Lifvet i universitetsstaden, kotterierna, de polemiserande kollegerne, en ?bondstudent? och framför allt en professorsbal äro skildrade med mästerskap. Furstens uvge son, som hedrar universitetet med sin närvaro, umgås mycket i professorns, senare akademiirektorns hus; den ståtliga Ilse gör på hoinom ett, viescrligen icke likartadt, men lika djupt intryck, som det längre fram visar sig stt bon gjort på hans far. — I Handskriften hägrar fortfarande för proifessorns själ och ett nytt spår upptäcikes. Fursten inbjuder professorn till sitt I hof, för att ordna hans antiksamling. Ilse är honom följaktig. Mörka moin skocka sig Jöfver de nygiftas hafvuden, utan ast de märka dem: under det professor Werner söker efter en handskrift af Tacitus, har han träffas ut för en figur ur Tacitus, en modern liten Caligula, som lider af en långsamt sig utvecklande ccesarisk sjukdom? — detta själslidande, hvars högsta stodier äro först jättelik egoism, få misstanke och hyckleri, så barnsligt oförnuft och till sist vidrig utsväfning. Olver bufvud kan man af skil dringarne af denne furste, hvilka, om också icke kopierade efter naturen, helt säkert haft förebilder i verkligheten, bilda sig en j föreställning om hvad det olyckliga, söudertrasade Tyskland hatt att utstå under sina mänga durchlauchtige förmyndare. Tilläte blott Tyskland sjelf, att vi utan misstro och fruktan kunde se dess pånyttfödelse och vore det blott icke alltför sannolikt att det enade Tyskland i sin ordning skall blifva det samma för sina svagare grannar, som dess furstar varit för det! Professorn och hans fru bo i en sällan begagnad paviljong i rococcostil i närheten af furstens elott. Hofpersonalen ler i mjugg; iy besynnerliga rykten gå om denna paviljoug. Damerua börja sky Ilse. En ny frra för henne kommer från furstens dotter, som fipner behag i professorns konversation; fursten, bvars vansinniga lidelse för Ilse stegrats till det yttersta, vill till sina syften begagna sin dotters harmlösa tycke. — Någon bof är denne furste emellertid iee ursprungligen. Han ingifver oss kanske mera medlidande än afeky. Han är sjelf ett suveränitetens offer: hen har icke, som hvar och en af hans undersåtar, haft den lyekan att lefva omgärdad af de mångtusen uppfostrande skrankor, mot hvilka den enskildes hugskott taga törn; hans personlighet har ohindradt fåit förlora sig isen dälig oändlighet. Hans kärlek till I!se är tragisk; i hösten af hans lif har den slagit ned öfver bonom och med den rörelser och sensationer från den oskyldiga tid, äfven han en gång haft. — Då andra bandet slutar, har det hotande ovädret nått sin höjd, och mean ser ingen utväg, huru skalden skall få ett lyckligt slut på allt detta. Men är Ilse omgifven af hemliga: fsror, så har hon ock hemlige hjelpare. En hederlig borgare, en gammal bekant för bokens läsare, räddar henne från paviljongen; då fursten om natten smyger till ett rendezvous, som han hoppas, finner han på platsen en gammal grällustig hattmakare och en arg röd hund. Ofvan på detta exploderar hang vansinne; hans död följer snart der efter och de upprörda vågorna lägga sig etter den storm, som hotat att uppsluka Ilse och hennes man. Afven för doktorn, som hela tiden på sitt håll spelat en roman, går allt väl. Då vi härmed uppvisat några af de trådar, som genomgå den rika komposition, som varit i fråga, ha vi icke kunnat gifva någon föreställning om hvarken hela väfnadens storhet elier skönheten hos vissa partier deraf. På humor ha vi svenskar emellertid högre anspråk, än att författarens humoristiska fignrer skulle tillfredsställa dem: Under pseudonymen George Eliot, förf. till Felix Holt Radikalen m. f1., gömmer sig ett fruntimmer med betydlig skriftställaretalang, miss Evans. Till den allmänna fördelen, att skrifva i ett gammalt kulturland, med längt svanceradt själslif, tillkommer för George Eliot en personlig utrustning, som sätter henne i stånd att intaga en sjelfsändig, ganska aktningsbjudande litterär position bland Englands många utmärkta romanförfattare, Tidskrift för Hemmet har i är, häft. 2 och följ., lemnat en, på ett och annat missgrepp när, särdeles god uppsats LE -OrL ER MR om den nyaste romanlitteraturen. Uppsatsen indelar romanerna i den historiska romamen, karaktersromanen, familjeromanen, den religiösa tendensromanen, den sociala tendensromanen samt händelseromanen. Georg Eliovs! höra efter denna indelning till karaktersromanen, tillika med de af Bulwer, Dickens, Thackeray, C. Bronte m. fl., i jemnbredd med hvilka hon försvarar sin plats. Uppsatsen, till hvilken vi för öfrigt bänvisa, ådagalägger på hvilka klena grunder miss Braddons popularitet är grundad, och huru underlägsen hon är George Eliot. Hr C. J. Backmans Utländska Noveller och Romaner, tidningen Idun i bokform, utmärka sig för godt val af original och ledig försvenskning. Det mest betydande af arbetena i samlingen är Signhilds andra kärlek af Julia Kavanagh, hvaraf emellertid endast första delen utkommit. Utgifvarens namn