Aftonbladet – 3 augusti 1867, sida 3

Bret från Norrbotten. Lade den 27 Juli. Med anledning af ett till den 19:de den nes i Haparanda utsatt lahdtbruksmöte be gagnade sig en och annan af tillfället at besöka denna gränsort, och bland dessa fi var eder ödmjuke tjenare en. Hvad som måste förvåna en främling lång ibnan han hinner upp till staden, är der omständigheten, att ett samhälle med i betydande kapitalstyrka som Haparanda icke haft sig angeläget att bereda sin uthamn vic Salmi ett så pass stort djup, att åtminstone ångbåtarne med beqvämlighet kunna läggs till bryggan. Som det hu. är måste dess: mer än cn gåog ankra ute på viken. Dett är en fläck på företagsamheten, hvilken Ha parandsboerna säkerligen länge varit betänkte på att aftvå tig. Man måste emellertid vårt tacksam för de tvenne beqvämligheter : kommunikationsväg, som senare tiders blick för de växande behofven beredt de traftike rande, nemligen ångbåt och telegraf, begge privata. För 1 rdr fortskaffar man med der förra sig sjelf den en mils långa vägen frår Salmi till Haparanda och för 50 öre kat man vid framkomsten telegrafera till Salmi efter sin qvarglömda nattsäck. En sådan omtanke. under polcirkeln kan dock förtjene ett litet erkännande. När man med ångbåten Salmi följer elfven upp till staden, bär det af i många krokar, innan man kommer in i sjelfva elfrännan. Det är som skulle man vilja eller behöfva krusa litet för att närma sig sin mäktige granne i öster, och det föreföll mig som hade den fordna systerligheten börjat öfvergå, att icke säga urarta, till en allt aflägsnare slägtekap. Måhända vär detta ock ett misstag. Viss är att de begge gyskonstäderna Haparanda och Torneo böra vara belåtna med hvarandras grannskap åtminstone i det fallet, ati för den oinvigde, som nalkas uppför elfven, finnes icke mer än en stad. Så armoniskt sammansmälta de på afstånd och bilda icke blott en stad, utan en stör stad, ty med bidrag af en liten bit af landsbygden presentera de sina fyra kyrktorn och intaga en ganska omfattande, men alltjemt samman: Hängande utsträckning. Ju närmare man kommer, desto villrådigare blir man. Hvar är Haparanda, hvar är Torneo? frågar mån. Der — svarar man — är Haparanda och der Torneo; och man pekar framför sig, men vi kunbå ändå icke se någon skilnad: De sitta ihop och så kommer det att bli. Men tyvärr finnes här en trasslig härfva att reda. etta börjar ske vid framkomsten till Haparanda, ty då ser man en liten vik skjuta in sitt svalkande element. Om man är fosterlandsvän, skall man otvifvelaktigt dervid kärna något liknande en kall öfversköljning, Gifve Gud, det aldrig blefve anvat än vatten mellan dessa grannstäder! Emellertid åker man lika ledigt till Torneo som man rör. Man slumrade något vid gränsregleringen — skulle man vara färdig att framkasta; men så lär det väl ändå icke vara. Verkliga förhållandet är, att Torneoboerna