Aftonbladet – 3 augusti 1867, sida 3

MV Ft RR! Pr He en som vederbörande voro med ass, nade något möte icke kunnat försiggå. Bå godt var det. Ty dessa välgödda Haparandakor och oxar, dessa sprakfålar från den feta Torneodalen, dessa svällande korn från böljande fält, detta gula, vaxlika smör, dessa alster från ladugården och från elfven, dessa blänkande laxar, som simma i fett, sedan de slutat simma i vatten, hvar voro de? HBäkerligen saknas de icke hos vederbörande, men vid mötet såg det tomt ut. Orsaken tillskrefs gillets ordförande, som föredragit Jatt på verldsexpokitionen i Paris studera den menskliga odlingens framsteg och underverk framför att lägga två strån i kors för dess förköfran i hemorten. Vi klandra honom icke. Hade det stått oss fritt, ekulle vi kanske ha gjort så med. . Emellertid måste ett möte hållas. Men gör sin sextonmils resa, man har visst beIställt en splendid middag, som skall utgöra mödans lön ; man här landshöfdingen i stan, hvad till och med hvassare är, sjelfva generaltulldirektören är der, måhända för att initiera sig i det slags frihandelssystem, som utvecklat sig i Haparanda; det vore ju ett sällan återkommande tillfälle att i en smäll slå två — nej, bestämdt icke tvål Bestämdt skall det bli ett landtbruksmöte. Men klockan är sex. Och man haricke ene Ihunnit tvätta sig och få något torrt på sig. Man bar ju under flera timmar varit blottIställd för den ena välsignade störtekuren efter den andra, och man skulle kanske sätta sig ned och diskutera landthushållningens mysterier. Torrt kunde det väldå bli, men vi betacka oss. Vi eofva hellre på eaken. Det är afgjordt: landtbruksmötet börjar i mörgon kl. 9 f. m. Och jag skulle kunna försäkra att så det gjorde, om icke min klocka vore dess säkrare. Emellertid kunde den bögtidliga förrättningen verkligen taga sin början framåt elfva. andshöfdingen förde ordet, och mötets förhandlingar öfrervoros af br genereltulldirektören. Vid detta som vid många föregående sommärmöten hölls diskussionen uppe genom landtbruksingeniören Magn6t, hvilken meddelade många sakrika upplysningar, Åtskilliga af ortens ståndspersoner hade infunnit gig, men ingen enda bonde. Helt naturligt. Allmögen förstår icke sitt modersmå!, höll ie på att säga, men menar, att den icke änner sitt fäderneslands språk. Efter femhundra års förening ha vi då kommit så långt, att vi ha en helt främmande natiopalitet inom våra landamären. I sanning, vi ha skött våra kort illa. Sverge, akte din achilleshäl! Det. märkligaste som exponerades, var onekligen några profver på nödbröd. Apotekaren i Råne ömmar för sina likar på sitt sätt. Det är originelt detta sätt. Han bjuder på nödbröd, d. v. e. bröd, bakadt af mössa, lav eller bark. En annan fattig syndare kan fundera sin hjerna vriden på huru menniskorna må kunna få sig ordentligt bröd; men spotekaren i Råne tar saken ka:lt. Ingen nöd, menar han; vi ha nödbröd. Han har gått så långt, att han vill truga en bit deraf på sjelfva parisarne, men de känna nog sitt folk. Välmenande är han, men ämnar han drifva yrket i stort, skulle jag hellre se, att hön sjelf blefve nödlidande: Emellertid omfattade mötet hans förslag och hans bröd med den förkärlek, att det skulle låta trycka. bans beskrifningar och han sjelf skulle på hushäållssällskapets beköstnadfå göra resor, för att lära folket baka nödbröd. Den industrien fattades för Norrbotten. Nu kan vi få den. Stackars folk, du har förut icke haft någon smek för barkbröd, nu skall du få lära dig äta det; i Skulle vi icke kunna hitta på något bättre? Eller ha vi blifvit barn på nytt? Detta frågar en enfaldig, som icke bättre vet. I min barndom hörde jag talas om menniskor, som någon gång under den smällkalla vintern, djupt in i djupa furuskogar, skilda från de menniskor, som hade det varmt ji sin boning, bröd på sitt bord, lif i sitt blod, bungrande och nakna, der borta i Dalarne, kanske ock i Lappland, hvilka åto barkbröd, och jag tyckte då, att dessa menniskor voro mycket beklagansvärda. Nu tycker jag icke att de äro mest att beklaga. Det finnes något här i verlden, som heter maklighet, frosseri, egennytta. Skola vi icke vända dem ryggen? Vi beskylla dessa menniskor för att hafva slösat i den goda tiden. Hvad gjorde du sjelf? Hurudan, var din egen hushållning? Hurudana dina skolor?. Hurudana dina exempel? Hvarföre kastade du dem in i frestelsen? Hvarföre vände du deras håg från en näring, som gaf dem bröd, till en näring, som gaf dem bark. Du sitter vid den fyllda köttgrytan och ignorerar nöden, men akta dig för att ekymfa dem. Dessa reflexioner vaknade hos mig på mötet. De kunna behöfva någon närmare förklaring, och den skall icke låta vänta på sig, men för denna gång nog med det som är. För öfrigt gälla de icke befolkningen i Torneodalen, som säges hafva mindre lidit af brödbehofvet. Detär hufvudsakligen i Råne, Lule och till någon del äfven i Pite socknar, som detta behof varit stort. Vid den fina middeg som serverades efter förhandliogarnes slut tog sig generaltulldirektören anledning anmärka, att någon nöd, hvarom likväl mycket talats från dessa trakter, åtminstone icke vid detta tillfälle kunde förmärkas. Vid samma tillfälle omnämnde hr generaltulläirektören sin obehagliga pligt att beskatta svenska folket, men han försäkrade, ätt i hvad på honom ankom skulle han göra det så lindrigt som möjligt. Och med ett sådant löfte på hand vore det bäst för oss att sluta här, men vi kunna icke lemna ländtbruksmötet i Haparanda utan alt omnämna, det mötet var lyckligt nog att få utdela åtminstone tvenne pris, ett ät kyrkoherden Grape för ett vackert sto och ett åt gro-ghandlaren Asplund för utstäldt smör. Några emå iakttagelser åt finska sidan lorde härnäst få framläggas iör den öfversegnde läsaren, Rättegångsoch Folissaker. En far som förgiftar sitt barn. I tidningen Kalmar läses: Söndagen den 21 Juli berättades att smeden Carl Johan Lindströms i Malmsnäs under Hagelåkra i Målilla socken 1 år 8 månabr mamla omm Öar! Årmid Thandar came dan