Aftonbladet – 2 augusti 1867, sida 2

Hvar fjortonde dag ungefär undfägnar Dagligt Allehanda sina vänner protektionisterna med en liten godbit, särskildt till. lagad efter deras smak. En dylik anrätt ning, man skulle kunna kalla den en omelett, serverades förliden onsdag. Sedan Dagligt Allehanda först regalera! sina ofvannämnda vänner med åtskilliga tvifvelsmål rörande beskaffenheten af den framgång, som de svenska porslinerna rönt på verldsexpositionen, antydes, attäran och förtjensten af denna framgång icke till kommer egarne af de svenska porslinsfabrikerna, utan ?de förkättrade protektionisterna, som förmått bereda nämnda fabri kation, det lofprisade ?skyddet? då porslinstillverkningen började. Naturligtvis förtiger D. A., att så länge dessa fabriker åtnjöt ett orimligt skydd mot utländsk konkurrens, så var deras tillverkning dels vida sämre och dyrare än utlandets — hvarigenom de inhemska konsumenterna ådrogos en betydlig förlust — och dels föga vinstgifvande, stundom förlustbringande . för fabrikanterna sjelfva. I samma mån tullskyddet deremot minskades — det har, såsom bekant, icke upphätfts, enär porslin ännu drager en icke obetydlig skyddstull —, så har porslinstillverkningen både i afseende på qvantitet och qvalitet stigit. D. A. torde således vid närmare eftersinnande nödgas medgifva, att den liberalare tull-lagstiftningen befrämjat den inhemska porslinstillverkningens utveckling och att denna tillbakahållits afskyddssystemet. Det är dock egentligen den i år skedda införseln af råg och rågmjöl — så välkommen för många tusen personer här i landet — som uppväckt Dagligt Allehandas lynne-syra, och af samma olägenhet har Lunds Veckoblad angripits, hvadan de begge kollegerna nu göra gemensam sak mot denna införsel. Anmärkningsvärdt är att, fastän de ogilla att våra landtmän sålt sig för när, hvarigenom stor brist på brödsäd uppkommit, så är det dock anhängarne af frihandelssystemet, som, enligt de begge kollegernas förmenande, skola bära skulden för ifrågavarande brödsädsbrist. Vi taga oss dock friheten fråga de begge protektionist-agenterna: kan det verkligen vara deras mening att landtmannen skulle förbjudas sälja sin spanwål när, huru och till hvilken honom bäst syntes? Om denna fråga besvaras af dem med ja, så ligger i ett sådant svar både en dumhet och en oförsynthet. Besvaras äter frågan nekande, så ha ju protektionisterna erkänt rättmätigheten af den spanmålsförsäljning, som landtmännen verkställt? Kanske skulle man sätta utförseltull på brödsäd, för att derigenom förebygga brödbrist? Men skulle väl landtmannen med denna åtgärd vara belåten? Skulle den förbättra landtmannens ställning? Man kan visserligen beklaga, att landtmännen sålt sig för nira; men det har skett äfven då införseltull varit åsatt spanmål och mjöl. Protektionisterna äro, ller göra sig, okunniga derom, att brödsädspriset icke skulle ha stigit så betydligt, om ej den långvariga vintern och bristen på potates ökat konsumtionen af rågmjölet. Det tager sig onekligen besynnerligt ut, att Lunds Veckoblad knotar öfver den stora spanmålsexporten, om man besinnar att just till följd af denna export är det som Skå