Aftonbladet – 31 juli 1867, sida 3

Men de oupphörliga smällarne, och den skarpa krutlukten, hear gjort er nervevag, och derför är det bäst att taga afsked från festen och fortsätta vandringen ut till landtlifvets lugn. Liksom vi kommit in genom äreportar gå vi äfven ut ur staden under löfbågarne, der Tell, Winkelried m. fl. höja sig öfver fosterländska verser och valspråk. Det händer också att man träffar på en vers som lyder: På värdshuset godt är att vara Och tömma bland vänner en bål, Du icke från festen bör fara Förrn här du har druckit dess skål! Den poetiske värden har kanske rätt, och vi tömma en flaska vin, med en hjertlig önskan för det schweiziska förbundets lycka och välgång. Må friheten bestå så länge som alpernpas eviga snö och — — — minsan har icke talarelustan smittat; men lyckligtvis märkte vi det i tid. Måhända är ni nu trött på att vandra till fots. I så fall kan ni finna en ljuflig hviloplats om ni blott går ned till stranden af Ziärieh-sjön. Det är rågra mil qvar ännu, men desto skönare blir det att rasta i en skuggrik lund, med den klara sjön till utsigt. Vill ni gå öfver bryggan till Rapperswyhl, iså går derifrån en jernväg genom Rhendalen till Bodensjön. Men hvar ni än slår er ner, så kom ihåg att vi stämma möte i ölets och framtidsmusikens sted, det vackra Mänchen. Richard.