Aftonbladet – 31 juli 1867, sida 3

invända vi. Tusen gånger !? Och hvad har Berlin som öfverträffar Paris? ? I Berlin får man en dubbelt så stor portion kalfstek för hälften af det pris gom en portion kostar i Paris.? Hvem kan invända något mot sådana skäl? Lyckligtvis skiljas våra vägar innan den patriotiske preussaren totalt kullkastat vår tro att fransmännen äro en stor och aktningsvärd nation. Han är redan på kapitlet om franska folkets karakterslyten, lättsinnighet och trolöshet, då vi hinna ner till stranden af Vierwaldstättersjön, der skolläraren stannar var och vi gå ombord på ångbåten, som för oss öfver till Schwyz. Vid landstigningsplatsen resa sig höga ireportar af löf och blommor, och på ömse sidor om landsvägen svaja banr från grönslädda master. Långt innan man hinner fram hör mån hur det smattrar borta vid bergsfoten, der den lilla staden Schwyz ligger son en hvit iufva hvilande på gräsmattan. Alla hus i etaden äro klädda med fanor, kulört papper och blommor; alla rum äro örvandlade till kaserner med långa rader af sängar; alla gårdar äro inrättade till värdsnuslokaler och kafeer; alla kantonens musisanter spela i alla hörn, och alla menniskor vära festmedaljer. Vi gå upp på kullen der skjutbanan är velägen. En ofantlig paviljong sträcker sig itefter en lång gräsplan, och derborta mot bercet stå skottaflorna, till avtelet omkring ett hundra. Afståndet är ett tusen fot. Hvarje skytt har sin plats angifven af ett par ;värbjelkar, och skotiiuierna skiljas från hvarandra genom rader af unga granträd, om blifvit nedsatta i marken. På en upphöjning i paviljongen sitta protokollsförarne och nedanför stå bord der laddarne hafva sina verktyg och sin ammunition. Elden är utomordentligt liflig, och skytarne arbeta med en ifver som om det re-. dan gällde att försvara fosterlandets obero : ende. Det är ett buller häruppe, så att det börjar susa för öronen. Från 8—12 och 2—06 smäller minst ett skott i sekunden, och så går man på i tio dagar. Man skjuter med alla slags gevär, ty en stor del af skyttarne hafva egna vapen med sig, och här äro icke allenast schweizare, utan skyttar från många andra länder. Till och med en jepanes går här och pröfvar sin skicklighet, dock utan att vinna några lygande resultater. Hvarje tafla har sitt nummer eller namn. På taflan ?Fäderneslandet? kunna endast schweizare få skjuta, och der är högsta priset, 5000 francs. De andra taflorna hafva pris ända till 1000 francs, och ett stort antal silfverbägare af högt värde. På slaget tolf dundrar ett kanonskott och iraljörselden tystnar. Eao trumslagare slår till reträtt och en svärm rödklädda figurer komma fram bakom skott-taflorna. Det är lessa som sköta de rörliga taflornas mekanik och låta numrorna springa fram efter skotten. Sjelfva förbli de osynliga så länge elden räcker, och bäst är det, ty kulorna smattra på taflorna som en hagelekur. Med trumslagarne i spetsen tåga rödrockarne i marsch ned till middagspavil iongen, der redan ett par tusen personer iagit plats vid de långa borden. En stor: del af skytterne hafva sina fruntimmer med sig, och damernas Jjusa toiletter göra ett behagligt efbrott mellan herrarnes mörkare lrägter. Middagspaviljongen är en för tillfället appförd byggnad, rikt dekorerad med fanor och vapen. Midtpå ena långväggen höjer sig talarestolen, med det hvita korset inneslutet af-blomsterguirlander. På ömse. tidor blänka sköldar, red årtalen då skyttefester firats, och namben på de kantoner der de egt rum. HFesterna återkomma hvartannat år, och kantonerna tura om hedern att få mottaga de kärkomna gästerna. Nu spelar taffelmusiken upp och korkarne börja smälla. Vinet eldar gästernas sinnen och bordsglädjen ger sig luft i muntert olåm. Plöt-ligt blir allt tyst och en röst från talarestelen utropar ett namn. Det är ett förbundsråd som vill tala till folket. Talaren bestiger tribunen och underhåller sina åhörare en stund med att beskrifva Amerikas stora betydelse i vår tid, och slutar med att dricka en skål för det goda förhllande som råder mellan republik: rna i gamla och nya verlden. Talarea höjer silfverbägaren, gästerna applådera och ropa bravo, musiken spelar app en hymn, och stämningen blir allt mera lifvad. Knappt har musiken tystnat, förrän en annan talare stiger upp och ekildrar i varma ordalag schweizarens hemlängkan då han är borta i främmarde land. Den tredje talaren dricker en skål för fägerneslandet. Då han höjer bägaren dundra ett par kanoner bakom trädväggen, så att glasen hoppa på borden. Från musikläktaren ljuder folksången och alla närvarande stämma in med högan röst. Ögonblicket är högiidligt och gör den lugnaste till entusiast. Nu kunde det vara nog med tal, men under hela middagen följer den ena oratören lätt efter den andra. Schweizarne dela svagheten för ordsvammel med alla folk zom attrycker sig på tyska språket. På eftermiddagen äro alla ekipager upptagna för en utflygt öfver Axentrasse till Aliorf. Vid Teliplatsen och vid kapellet stanner tåget, och talarne gripa åhörarnes hjertan med de historiska minnenas makt. Angbåtar gå öfver till Grätli, och på den plats der det första edsförbundet stittades, vexla åter talen med fosterländska sånger. Hvarje dag kan man räkna minst trettio tal, således in summa tre hundra under de tio dagar festen varar. Tryckta och inbundna skola de utgöra en diger volym. När qvällen eänker sin slöja öfver landet tändas eldar öfverallt på bergen. Skytteplateen illumineras af tusentals lågor, och fräsande fyrverkeri-solar göra sitt bästa att ersätta himmelens sol. Glasen klinga och sängen skallar långt in på natten. Från värdshusen ljuder en och annan fiol, och de danslystna schweizerflickorna lida ingen brist på outtröttliga kavaljerer. Följande morgon börja skotten smattra jå nytt. Ånru en oång kunna vi beskåda