Aftonbladet – 31 juli 1867, sida 3

UuCP UC SEUTHGHUIVBA Hu uppe rr UCH IUTUTCICTCUUT ett pronunciamento tili den fångne Orte.as förmån. Äfven skulle Lozada, Montenegro och Alfara i norden bildat en särskild och oafhängig republik. Dessa uppgifter for dra dock bekräftelse, liksom denatt värfningar med stor framgång pågå i Neworleans och Texas till en kår kallad ?Maximilians hämnare. —— Här och der i Europa. (Bref till Aftonbladet.) Mänchen den 24 Juli. Klingande musik väcker oss i Interlsken. Det är ett kompani skarpskyttar som tägar genom staden, på väg från garnisonen till hemorten. De rasta en stund i staden och sjunga några ungdomsfriska sånger. Aldrig hefva vi sett soldater med ett ansenämare väsen än dessa. Talar man dem till, så svara de förbindligt som fulländade kavaljerer. Skarpskyttekompanierna äro schweizerförbundets elittrupper. Iuvgen vinner der inträde utan att hafva träffat målet femton gånger å red. Uniformen är snarlik norska gardets, och innen vi riktigt gnuggat sömnen ur ögonen, trodde vi fullt och fast att det var de raska gossarne från Norges fjell som gjort en lustresa till de schweisiska bergen. Men se der en skara andra skyttar ! Studsaren hänger öfver axeln, och rundt kring hatten sitta en mängd kulörts papperslapar likt en krans. De komma från förbunets stora skyttefest i Schwyz. Om vi skynda oss så hinna vi dit innan festen är slut, men då måste vi afstå från att klättra i bergen, och i stället följa stora landsvägen. Kanske finna vi också der någo; att observera. Öfver bergsryggen vid Briiaich går vägen in i kantonen Unterwalden. Från högsta punkten har man en herrlig utsigt öfver aslidalen, der inbyggarne lära vara af svensk härkomst. Men dylika slägtingar träffade vi äfven i Erlenbach, och de kunna icke förleda oss till att göra en afväg. Mera frestande är det snöiga Griraselpa -set som eynes i fonden. Der går vägen till S:t Gotthard och det vore en intressant bekantskap att vöra. BSiå vi här längre så får kanske. frestelsen makt öfver oss, derför: framåt marsch ! Landsvägen hvimlar af resande. Postvagnar, diligenser och hyrkuskar följa tätt på hvarann. . De tre unga männen, som åka der i droskan, äro fransmän. Vi träffade dem i Interlaken och öfverenskommo att tillkammans vandra genom Unterwalden. Men de hade icke gått en timma i solhettan, förrän de tröttnade och ropade an första toma vagn som kom i sigte. Det är så herrar fotvandrare i allmänhet göra sina reseturer. I postvagne. åker en engelsk dam med sina båda söner. De fyra hästarne streta af alla xrafter, ty bakpå vagnen reser sig en verklig pyramid af ett dussin messingsbandade koffertar. På taket och inuti vagnen se vi en otalig samling af hattaskar, filtar, paraplyer, faskfodraler, schatuller och vandringsstafvar. En engelsk familj, som ger sig ut på en tre veckors lustresa, belastar sig med så mycket pick och pack som om det gällde en resa kring jorden, geno:n obekanta trakter och ödemarker. När vagnen anländer till en station som står omtalad iresehandboken, så stiger herrskapet ur. Herrarne Jemmne sina renslar åt en förare och damerna låta lasta en mulåsna med filtar och sjelar. Sadlade åsnor ledas fram och sällskapet sätter sig upp. Efter ett par timmars förberedelser kommer jåget ändtligen i rörelse, men måste oupphörligt stanna, ty än är det en dam som måste ba en plaid från packåsnan, än är det en annan som vill ha en filt att sitta på ty sadeln är så hård. Uppe på bergshöjden är ett prydligt värdsbus Fch der stiga alla af. Damerna slå sig ned i soffan och läsa ett kapitel ur handboken, medan herrarne låta bränna in bergets namn på sira vandringestafvar, så att de icke måtte glömma att de varit der. Förfriskningar serveras, och inom kort bär det utför igen. Damerna gärpa och herrarne annotera utgifterna för färden. En engelsman noterar alltid, och skulle han händelsevis vara utan papper, så drar han upp rockärmen och skrilver sina siffror på manchetten. . När turisten engång kommer. hem sätter han helt säkert vandringsstafven inom glas och ram, och skrifver under hvad resan kostat. Som en helig relik går stafven sedan arf från slägte till slägte, och familjen Snobbs efterkommande skola anse det för en helig pligt att gäspa på samma berg der deras förfäder gäspat. Men se der en resande som njuter i fulla drag af sin vistelse i Schweiz. Det är en medelålders man som åker ensam i en byrvagn. Ansigtsdrager, klädseln och ställninoen, utvisa att också han är en Albions son. Mannen halfligger på dyvorna, och hårda snarkningar tillkännage hans belåtenhet med de sköna utsigter som omge honom på alla sidor. Der sitter-en verklig fotvandrare på dikeskanten. Han nickar åt oss och frågar hvarthän vi gå. Låt oss rasta litet här vid hans sida och :pråka en stund. Detär en äldre man med bleka unletsdrag och klädd som landtfolket här på orten. Han är boende några mil härifrån, i kantonen Uri, och är nu på väg till ena brunnsort, der han vill söka återvinna sin förlorade helsa. Derborta kommer jag ifrån?. säger han och pekar bort åt alpkedjan. Hvarje morgon då jag går ut genom min dörr så ser jag den eviga snön deruppe på alpen, men den har icke alltid legat der. För längesedan i verlden var berget grönt och fiera hundra kor. betade deruppe. Berget tillhörde då en gammel enka, som var så snål att hon aldrig gaf ett stycke bröd åt den fattige. En gång kom der en men och bad om en allmosa, ty han var nära att dö af hunger. Men enkan slog igen sin dörr och tiggaren svalt ihjäl. Den döendes sista ord var en önskan, att det ogästränliga berget målte täckas af evig snö, och sedan dess ligga enkans rikedomar be srafoa under