Aftonbladet – 30 juli 1867, sida 3

öm de tyska protestantlöreningarne, foraz uppgift ooh verksamhet. I. Det verk, vi här gå att utföra, är ett kristligt, ett g. nom den närvarande tidens lränganse behof påkslladt kristligt verk. Vi vilja ju församla, icke förskingra, uppbygga, icke nedbryta; vi vilja ingalunda skjuta Kristus i bakgrunden, utan tvärtom änyo framställa honom för vär samiids blickar, frigjord från de föråldrade förklädnader, som ännu för så många dölja hans rätta gestalt, på det att barnen af vår tid må lära sig inse, hvem de bafva att tacka för de sedliga förmåner, hvilka de med rätta betrakta såsom de dyrbaraste och heligaste af alla, och på det. att de må åt honom, i hvilkens ljus de skåda ljuset, derföre gifva den ära som tillkommer honom allena. Och hvad vi i detta syfte företaga oss, det vilja vi ej uträtta medelst vår egen kraft, utan genom den styrka, som Gud förlänar åt dem, hvilka med troget hjerta vilja tjena honom, och icke rig sjelfva. Vi hysa en glad förtröstan om, att det är hans verk, åt hvilket vi här egna 0ss; derföre hoppas vi äfven med ödmjuk tillförsigt på hans välsignelse, och anropa honom, att han i nåd må bekänna sg till oss.? Dessa nu anförda orden, de göra ju ej eit intryck af att vara ingifvelser af en mot kristendomen fiendtlig sinnesstämning — eller huru, benägne läsare? De tyckas ju snarare vara genomandade af en varm religiös känsla och särskildt af en djup hängifvenhet för Kristi person samt sålunda innebära ett fullständigt instämmande i den apostoliska utsagon, att: en annan grund kan ingen lägga, än den, som lagd är, hvilken är Jesus Kristus?. Hafve vi då här, förutsatt att här verkligen finnes ?en man bakom ordet?, framför oss, ej blott en i allmänhet sedligt och religiöst intresserad menniska, utan ett kristligt ?sanningsvittne?, en sannt troende kristen? Föreställom 038, att denna fråga riktas till tvenne personer, tillhörande de olika hufvudriktningar, som i alla tider gjort och ännu alltjemnt göra hvarandra väldet stridigt inom de religiösa frågornas område, nemligen den kyrkliga auktoritetstrons parti, de e. k. ortodoxerna, samt å andra siden detta partis motståndare: det fria tänkandets, den vetenskapliga forskningens anhängare! Tänkandets vän skall helt visst utan tvekan besvara vår fråga med ett ja. Der den brinnandzs kärleken till Kristus är rådande, der finnes ock, enligt hans åsigt, den rätta tron Då hovom, tron väl ej i kyrklig, men i iblisk mening, och derföre läter han talarens kärleksfulla tillit til Kristus gälla såsom ett vittnesbörd om hans kristliga sinneiag. I detta omdöme skall måhända äfven den andre af de båda tillfrågade, ?den rena lärans? skötebarn, till en början instämma, om ock med en skygg sidoblick på talarens antydan om ?den närvarande tidens behof? — ett misstänkt uttryck! och med en hemlig oro, för att der i talet om de föråldrade förklädnader, som dölja Kristi rätta gestalt möjligen kan gömma sig ett attentat mot Pbekännelsen?. Emellertid — ?hvem är han då?, frågas det, ?denne talare, hvilkens utlåtanden bära en så afgjordt kristlig prägel ?? Han är en framstående storhet inom vetenskapen, inom det spekulativa tänkandet i våra dagar. ?Det är godt, svarar vår frie tänkare, kristlig tro och vetande, värma och klarhet i förening; så bör detju vara.? Ortodoxen deremot. får plötsligt enmulen uppsyn. il . . änkande, vetenskap, klarhet — idel misstänkta uttryck, förskönande benämningar, under hvilka otron? söker dölja sina rätta afsigter! Och då vi tillfoga den upplysningen, att den ifrågavarande talaren är liberal teolog, att han tillhör oppositionen mot ortodoxien och är en bland stiftarne af den första tyska protestantföreningen — då växer genast den renläriges? olycksbådande aning till en herask visshet. Han lyssnar knappast mera till oss, då viskyndå tt tillägga. att talaren är den berömde och för sin from