Aftonbladet – 30 juli 1867, sida 3

evo mkr tt vete . hans upprörda känslor! I tyska protestantforeningen. -I denna förening och -I dess verksamhet? Dessa frågor Isitt syftemål. AN RT ST TEISES BRETREMN VIE g TE TRES VER IAI ÄEEE renhet blifvit gjord till hufvudsak, och der sanna tron egas af ingen annan än den, son förmått kufva sitt förstånd till undergifve :Jantagande af bestämmelserna i Athanasi symbolum. Lemnom då den rättrogne? å Vi, som ej gjor vär själs salighet beroende af renlärighe och symboler, vilja framför allt göra Os: underrättade om, hvilket det kristliga verk? är, som af vår talare säges vara af tidens behof i så hög grad påkelladt. Detta verk är: grundandet af den allmänna Hvad förstäs med vilken är uppgiften för ta vi föreningen sjelf besvara i den utförliga redo. görelse den lemnat för sina grundsatser och Första paragrafen i föreningens stadgar lyder sålunda: På den evangeliska kristendomens grund: I val bildas bland de tyska protestanter, som jeftersträfva en förnyelse af den protestantiska kyrkan i den evangeliska frihetens anda Joch i öfverensstämmelse med vår tids samfälda kulturutveckliog en tysk protestantförening. Denna förening gör till sitt hufI vudsyfte: 1) Befästandet af den tyska evangeliska kyrkan på församlingsprincipens grundval, all tefier de särskilda förhållanden, som råda i de olika länderna med tysk befolkning, såväl som underlättandet af en organisk förbindelse mellan kyrkorna i samma land; 2) Bekämpandet af allt oprotestantiskt hierarkiskt oväsende inom församlingarne och värjandet af den tyska protestantismens rätt, ära och frihet; 3) Vidmakthållandet och främjandet a! den kristliga fördragsamheten och aktningen mellan de olika konfessionerna och deras medlemmar ; 4) Väckaodet och stärkandet af det kristliga lifvet, såväl som af alla de kristliga företag och verk, som betinga folkets sedliga kraft och välfärd.? Vi finna således häraf, att den tyska protestantföreningen gjort till sin uppgift att verka för utbredandet af en sådan uppfattning af kristendomen, enligt hvilken densamma visar sig vara förenlig med nutidens hela kulturutveckling och sålunda vara en religion ej blott för en tid, utan för alla tider och bildningsformer. Men för att denna uppfattuing af kristendomen må blifva den allmänt gängse ar det framför allt nödvändigt att ihärdigt bekämpa den ortodoxa åskådningen tillika med det dermed sammanhängande oprotestantiska hierarkiska oväsendet?: den åskådning, som, misskännande religionens väsende och den menskliga utvecklingens rätta betydelse, menar sig hafva i en förfluten tids föreställningsformer funnit det för alla tider gällande uttrycket af kristendomens. oändligt rika innehäll. Oaktadt sålunda meningsskiljaktigheter visserligen kunna finnas bland medlemmarne af den tyska protestantföreningen i! afseende på flera teologiska och andra frågor, så äro de dock alla eniga i en punkt, nemligen i det obetingade förkastandet af all hierarkisk förkättringsoch förföljelselusta samt i betonandet af nödvändigheten att, i öfverensstämmelse med protestantismens anda, upprätthålla forskningeus frihet äfven inom det religiösa området. De betrakta ej religionen och kristendomen såsom dödsfiender, hvilka ömsesidigt utesluta hvarandra, lika litet som de anse kristendomen vara oförenlig med den menskliga kulturens utveckling. Förhölle det sig verkligen så, att kristendomen ej stode att förena med den nutida odlingen och med vetenskaperpas resultater — och en sådan förening dem emellan är i sjelfva verket otänkbar, sävida ortodoxiens uppfattning af kristendomen är den riktiga — då vore äfven kristendomens framtid gifven tillspillo. Den menskliga odlingen låter sig ej i längden bämmas i sin utveckling eller tvingas att vända om på sin väg framåt mot det mål, Gud för densamma utstakat. Och derföre är det visst, att om man ville nödga den biliade verlden att välja mellan den gamla tron och hela den nyare kulturen, så skulle det öfvervägande stora flertalet långt förr besluta sig för att uppoffra den förra än den senare. På grund häraf gå sälunda, såsom vi nämnde, den tyska protestantföreningens hemödanden ut på att ådagslägga att kristendomen är fullt i stånd att åttölja och trifvas vid sidan af alla kulturens och det menskliga vetandets olika utveeklingsstadier och att framdeles såsom hittills, på menskligheten utöfva sina välsignpelserika inverkningar. Om detta sitt mål och om de. vägar, på hvilka den vill söka uppnå detsamma, har protestantföreningen sjelf uttalat sig på fölJande sätt: Månpga kristna, som stått fast vid sin kristna tro och trott sig i densamma ega ett fast stöd under sin Tofnad, hafva i vår tid börjat känna sig illa till mods. Så länge det gafs en kristendom i verlden bafva åsigterna om religion och kristendom, såväl som om kyrkan, hvilken bör vara kristendomens vårdarinna, ännu aldrig varit så skiljaktiga som i våra dagar. De skarpaste motsatser ligga med hvarandra i kamp på lif och död, och kristenheten kastas på det olidligaste sätt m.llan ytterligheterna, såvida hon ej vill tillstoppa öronen för de röster, som ljuda från båda hållen. Knappt har under någon föregående tid den krassaste vidskepelse och öfveriro vågat till den grad, som nu sker, trotsa tidens hela bildning och allt sundt menniskoförstånd; knappt någonsin har sedan århunvdraden tillbaka den om medeitiden erinrande hierarkiska herrsklystnaden försökt utöfva ett sådant förtryck öfver menniskornas själar. Men ej heller har någonsin förut från den motsatta sidan den fanatiska otron, som förnekar Guds tillvaro, själens odödlighet, samvetet och det eviga lifvet, med sådant raseri kastat sig öfver religionen, kristendomen och kyrkan; ännu aldrig har från denna sida allt religiöst medvetande blifvit så förhånadt, all kristlig känsla så trampad under fötterna, som det nu för tiden sker alla dagar. Men i mellanrummet mellan dessa båda motsatta ytterligheter höras otaliga röster höja ropet: ?Här, här är sanningen !? Den på detta sätt hetsade kristenheten känner sig förbryllad af det myckna ropandet, hon hör ljuda omkring sig; de flesta vilja heller alls icke mera höra och disputera, utan fråga med Pilatus, tviflande och förtviflande om allt: ?Hvad är sanning ?? Men om det stir så till med religionen, huru måste det väl då stå till med kyrkan, som ju med hela sin grundval hvilar på den i An Das ru AR