Aftonbladet – 27 juli 1867, sida 3

olympiska majestät, i rik, harmonisk esköns het, nästan ohöljd, att kraften röjes i hvar lem, behaget i hvar form: här gick Oden, enögd och sluten, i fotsid kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af de eina... men här var hemmets id6 förverkligad i renare former än hos de flesta andra folk, qvinnan var här ett fullt berättigadt väsende gent emot mannen, här fanns äran och lifvet ej blott fortgick efter döden, utan detta andra lif fattades långt mera sedligt och idealt än i Söderns mytologier. Om hvarje öfverdrifvande föreställning om forntidens storhet, förlamande genom den henne åtföljande om vår vanslägtning, nedbringas till sitt behöriga mått, så bör följden endast blifva ett sannare och rigtigare förhållande till den. a forntid: ty äfven på det historiska området gäller, att sanningen skall göra oss fria. Bokens tio kapitel ha följande öfverskrifter: Utflyttningen till Island; Land och Folk; Vikingalifvet; Alminna rättsförhållanden. Godarne; Lagarne. Thingen; Den hedniske isländaren i hemmet ; Lagrättan. UChristendomen; Njäl; Den isländska republikens slut; Sagorna. Den isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya boningsplatser, utan enhvaraf lem, som begaf sig till ön, drefs dit af it honom enskildt bestämmande motiv. Författningen blef, likasom utflyttningen var let, artificiel; ett verk af den enskildes fria vilja, och derigenom förfaller ock rättigheen till bevisande jemförelse mellan den isävdska och den svenska författningens uppkomst. — Naturförhållandena voro i äldre ider bättre på Island, än hvad de nu iro, om de ock äfven då voro rätt bistra. äd odlades, skogar funnos, fast icke högruxna. — Den ultra-poetiska föreställningen m vikingatågen träffar lika litet sanningen om den föreställning om dessa yttringar af n öfverdådig lifskraft, som gör dem till ndast vilda rån. — Samhällsordniogen på sland utbildades ur de gudstjenstliga förållandena. Godevärdigheten, i sig sjelf af eligiöst ursprung, fick efter hand borgerlig etydelse; godarnes makt urartade lätt och et skydd, man mot den behöfde, fann man thingen. Författaren 1emnar en intressant kildring af ett thing. Särdeles frestande vore att ur de följande apitlen göra några utdrag; men utrymmet låter det ej. Förf. refererar Njålsagan, en bästa af alla sagor. I sista kapitlet mtalar han det beklagliga val ai sagor, van gjorde hos oss på 1600-talet, då inresset för den isländska litteraturen blifvit äckt. Verelius, Rudbeck, deras vänner och jälsfränder fiogo i händerna de mest vidnderliga, de mest otillförlitliga af alla saorna, Götreks och Rolfs, Hervars, Herrids ch Boses, Arvar-Odds o. d. — idel verk vån en senare tid, från hvilken den rätte nden vikit. Här ha vi konske att till en el finna skälet hvarför vår litteratur fick enna bramarbaserende riktning, detta toma, skrällande väsende, som fskadat äfven ere af våra förmågor, t. ex. Ling, och som nu icke öfvervunnits. Det skulle glädja oss, om vi med dessa ygtiga anteckningar vunnit en eller annan sare af hr Hildebrends förtjenstfulla arste.