Aftonbladet – 27 juli 1867, sida 3

Innehåll: Hildebrand, Lifv:t på Island. — Westerlund, Skandinavisk oo!ogi. — Litterärt fynd. — Norsk och dansk litteratur, — Litteraturoch konstnotiser, lildebrand, H. 0. I., Lifvet på Island under sagotiden. Stockholm, J. Seligmann, 1867.) Den unge vetenskapsidkare. eom i fjol genom sitt Svenska folket under hednatiden hos det nordiska fornstudiets-vänner väckte stora förhoppningar, är redan i tillfälle att bjuda dem på ett nytt arbete, som, äfven det, påkallar en allmännare uppmärksamhet. Till en del känner Stockholms föreläsningsbesökande allmänhet det förut, emedan det ingått bland de offentliga föredrag, som höllos i hufvudstaden under serien 1866—067. Till dess utarbetande bar författaren, utan att derföre uppgifva egna åsigter, begagnat det bästa och det nyaste, som finnes i ämnet — utom de gamla sagorna, forskningar af Vigfåsson och Möbius, en Maurer, Weinhold m. fl. — och den i detta för oss svenskar så vigtiga parti af häfdeforskving obevandrade finner härstädes på ett ställe sammanfördt det hufvudsakligaste af hvad man nu känner om gamla dagars lif på den märkvärdiga ön i Ishafvet, som genom en lycklig skickelse blef en räddningsort för stora stycken af nordiskt fornlif. Mycket af det yfverborna och bålstora, som det traditionella föreställningssättet inlagt i detta gamla lif, kan ej annat än försvinna för närmare undersökningar; men tillräckligt mycket storhet och styrka återstå alltid deri, för att låta oss betrakta det med vördnad. De isländska sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt, som man i alla tider mäste beundra. Modet fanns ingalunda endast då till, när faran eller stridshvimlet eldade mannen att stört: fram i vild berusning — ty deraf kan mången djupt sjunken i nödens stund vara mäktig —: det visade sig äfven uti ihärdighet och tåiigt, frimodigt fördragande, såväl af mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som af de större och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra gifver oss Eyrbyggia Saga, då hon förtäljerom Thorbrandssönernas hemkomst ur striden på Vigratjärden. Den ene kom till gården, illa sårad och blodig. Då han nu skulle skötas om och man ville draga benkläderna af honom, gick det ej. Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet, att gå med så tränga kläder; men han ville icke kännas vid det felet. Till sist fann man — en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En annan af bröderna satt med vid bordet, men visade föga begärlighet för de framsatta rätterna, osten och skyret — den löpnade, vasselfria mjölken — och när man eporde honom efter orsaken, svarade han, att pykaflade lam äro minst begifna på att äta. Det är på Island sed att sätta en träkafle i munnen på lammet, som skall afvänjas. Man såg efter och facn en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt exempel, i äkta nordisk stil, på denna karakterens styrka, när hon pröfvades som allra hårdast, ha vi i Kråkomålets hjelte, Ragnar Lodbrok.? — Gratierna fröso väl i lifvet deruppe på ön, sången svärmade ej här bland drufvor och inga joniska böljor plaskade här i versen... i Grekland, säger författaren, tronade Zeus, sådan den grekiske anden geovom Phidias skådat och framställt honom i allt hans