Aftonbladet – 25 juli 1867, sida 2

stickade vid skenet af en lampa, försedc med en skärm, hvilken var nedfälld så at ljuset koncentrerades på den strumpa, son hon höll i sina darrande händer. Hon vände ryggen åt dörren. Den okände gjorde så litet buller vid sit inträde i rummet, att det var fullkomlig omöjligt för den gamla qvinnan att hör: honom. Men om hon icke hörde, så anade hor likväl hans närvaro. En plötslig rysning skakade alla henne lemmar, och utan nägot rimligt skäl vänd hon sig om mot honom, liksom hon had känt honom komma. Det var en qviasna om sextio eller sextio fem år, med reguliera drag, hvilka smärta: eller måhända samvetsqvalen gifvit ett änm äldre utseende. Vid åsynen af den okände, yttrade hor torrt: Ni är då här, ändtligen.? ?Man kommer när man kan?, sverade han, utan att bry sig om den gamlas dä liga lynne. Det är slut ! Jag vet det.? Man väntade er icke mera.? ?Man hade orätt?, svarade den okände och befriade sig från sin hatt och sin span: ska kappa. Ni hade tillsagt...? Jag hade tillsagt att jag skulle komma... och jag kommer.? Så här dogs på natten ! Josua förmådde solen att stenna i sitt lopp. Tyvärr har hen icke lemnat oss samma fördel... eljest mamma... Godt!? brummade den gamla qvinnan, som återteg sitt arbete utan att vidare bry sig om den pykomne,