Aftonbladet – 25 juli 1867, sida 2

Inga gångar! Gräs, blommor, grenar hade skjutit upp och vuxit i alla riktningar. Täta sammanvflätade slingerväxter räckte till vanlig manshöjd och gjorde allt framträngande omöjligt. Mannen i kappan stannade med en min af sviken förväntan. Han lyssnade om han icke skulle höra någon komma, som kunde vägleda honom eller hjelpa honom ut ur denna labyrint. Uti parken var allting tyst, lugnt och ödsligt; man skulle kunnat tro gig vara tvåhundra lieus från Paris. Utanför densamma hördes dryckeskämparnes och dansörernas rop, samt de föga melodiösa ackorderna från orkestrarne på Stora Segraren och Kärleksön. Vår man höll god min i elakt spel, drog fram ur gördeln en knif med bred skarp klinga, och började bana sig väg rakt fram till den upplysta byggnaden, afskärande de grenar som hindrade honom och krossande dem som funnos framför hans fötter. Men då han enart befann sig midt för en präktig dubbeltrappa af hvit marmor, vek han utaf något till venster, följde flygeln på samma side, passerade bakom den, närmade sig en dörr och bultade lätt på den samma. Man väntade honom. Dörren yar ieke stöngd. Han inträdde derpå i en trång korridor, som efter många omvägar ledde till ingången af det rum, hvarifrån den ofvannämda svaga ljusstrålen hade utgått. an steg in der utan att bulta på. Rummet var en stor sol i Pompadourstil och elegant möblerad. En dugtig brasa flammade i kaminen. En gammal qvinna satt vid ett bord och