Aftonbladet – 23 juli 1867, sida 2

?Ni vill det?? frågade Passe Partout. Jag beåder er deront.? Må göra? Min herre, min vän eller min kamrat?, sade Mouchette och steg fram tätt intill den sårade, ?hvem ni med ett ord må vara, ni är en dugtig gosse och jag är belåten att ha drogit er deruppifrån.? Vi träffas åter deruppe, mitt barn... och jag skall bevisa dig att en behjertad mans lif är värdt mera än en vanlig tacksäelse.? Det är således derför som ni icke tackar mig?, svarade gossen skrattande. ? Alldeles.? Framåt!? sade Passe Partout. Vid dessa ord lade la Cigale på sina ax lar kroppen af hvad som en gång varit den unge och förledande Piquoiseux, Passe Partout gick förut. Rioban följde efter, stödd på Mouchette. Färden skedde under tystnad och med så stor skyndsamhet som terrängens svärighel och vicomte de Riobans blessyrer medgålvo. Då; våra fyra äfventyrare passerat krökningen, befunno de sig infor sina kamrater, San Lucar, Mortimer och Martial Renaud, som ångestfullt väntade dem. La Cigale nedlade spionens lik midt i kretsen. i Hans liktal var hvarken långt eller brydsamt. Ingen af de Osynlige fällde en tår. En enda utaf dem föreslog att begrafva honom. Det var San Lucar, som i sin egenskap af spårior beklagade alt ingen prest fanns tillstädes. Passe Pariout svarade endast med orden: DVisitera honom först.?