Aftonbladet – 22 juli 1867, sida 3

Praktiska rön från sista tyska kriget, (I Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift sammanförda ur vDeutsche Militärische Blätters.) Knappast i någon arm6 har man på ett till fredsställande sätt lyckats lösa frågan om en än damålsenlig fotbeklädnad för soldaten. Svårig heten af dess lösande ligger deri att soldater blott får hafva en fotbeklädnad under det dygnets och årets tider, mark, väder och vägar vexla. och alla dessa faktorer, på flera sätt samman. ställde, fordra en olika fotbeklädnad, sävida der skall vara ändamålsenlig för hvarje särskildt fall. Man har gjort försök med skor och med stöflor. med damasker af linne, kläde och läder, utanpå eller under byxorna, och lemnat det ena syste. met efter det andra för att återkomma dertill och ånyo öfvergifva det; ja! det fiones knappt någon beklädnadspersedel, öfver hvars ändamålsenliga form meningarne äro så vidt skilda som angående fotbeklädnaden. En slutföljd framgår dock med märkvärdig ihärdighet ur hela detta virrvarr af åsigter och erfarenhetsrön: att nemligen våra långa, Kring fotleden nedhängande benkläder, utan damasker, förkastas såsom opraktiska och obeqväma vid alla tider på dygnet och året, och i hvarje slags mark. De passa endast för parad: platsen; ty till och med på det sandiga exercis. fältet, der deras nedre del oupphörligt kommei i omedelbar beröring med dammet, företer den en allt annat än paradmässig anblick, och flera timmars arbete är sedan nödigt för att få bort det inbitna dammet. Vid marscher under regn, i stenig mark, öfver afmejade åkerfält eller i all. mänhet genom hvarje ej fullkomligt banad mark, hänga de snart i tragor kring fotleden; under vinterfälttåget i norra Slesvig såväl som under den heta sommaren år 1866 i den mycket sydliare Donaudalen, under torka och väta, natt el er dag, instoppade man hellre byxorna i stöfvelskaften än man lät dem slänga i trasor kring smalbenet. Visserligen var detta ganska besvärligt vid långa marscher under stark värme, Kä de tjocka valkarne i de jemförelsevis trånga skaften förorsakade tryck och hetta; men det kom sig deraf, att byxorna ej voro dertill inrättade, utan måste läggas i tjocka, oregelmessiga veck för att kunna instoppas och på sin böjd fastbundos nedikring med en segelgarmsända, för att ej genast åter glida upp och ånyo behöfva instoppas midt under marschen. Under vapenstilleståndet hade vår regementschef vidtagit den anordning vid alla bataljonerna, att å soldaternas byxor fällarne nedikring upp: sprättades och en sleif samt spänne i stället ditsyddes; byxorna lades sedan ordentligt och slätt tillsammans, tillspändes och stöflen pådrogs. Med denna anordning gjorde vi alla marscherna fram och tillbaka i Mähren och sedermera den 19 dygns långa hemmarschen, och voro dermed särdeles belåtna. Visserligen förorsakade fodret och skoningen ändå någon hetta kring fotleden ; men detta fördrogo vi gerna, hellre än det outhärdliga slängandet af trasorna, det evinnerliga lappandet af hål och refvor vid slutet af hvarje marschdag, och klädets slutliga sönderfallande, då det blir allt skörare genom den ständiga borstningen och gnidningen. — För min del tror jag, att raan skulle kunna temligen tillfredsställa alla billiga fordringar genom att bibehålla de nu brukliga, halflånga stöfvelskaften, måhända — om man så vill — förse dem med någon liten lämplig prydnad uppikring (såsom gardeshusarerna hafva det), af byxornas nedre del bortklippa så mycket, att de blott sticka ett par tum ner i skaften, låta dem afsmalna nedåt, och förse dem med ett sprund samt någon inrättning att knäppa eller spänna. Alla våra yngre officerare klädde sig småningom på detta sätt, och funno detsamma fullt ändamåälsenligt. Vidare skulle jag vilja förorda benkläder utan foder. Detta utgör, genom vidhäftande smuts och det ständiga lappandet, en källa till namnlösa bekymmer för kompanichet och manskap. utan att, medföra någon synbar nytta. Byxorna hålla icke 24 timmar längre derför att de äro fodrade; tvärtom! afvigsidan af klädet nötes mycket mer och förr sönder genom den ständiga gnidningen mot det grofva lärftet och dess ota liga lappningstrådar, än mot bara benet; mot köld skyddas man bättre af kalsonger, som kunna öras lika billiga, och under sommaren, då manskapet för de nattliga bivuakeinas skull ändå måste bära klädesbyxor, blifva de mången gång alldeles odrägliga om de tro fodrade. Att medföra mer än ett par stöflor anser jag vara öfverflödigt. Ej blott vårt regemente, utan alla, med hvilka jag sammanträffade — och i Prag och Brunn hade man godt tillfälle att råka kamrater af alla uniformer och färger — hade redan vid första lägenhet afsändt andra paret stöflor till depöt-bataljonerna; deremot äro ett par tofflor ovärderliga i en bivuak eller qvarter, såvida man vill undvika fotskador. När man sofver eller vill hemta vederqvickelse efter en lång, ansträngande marsch, är en fotbeklädnad som tillåter hudens fria utdunstning alldeles ov; derlig, såväl för helsan i allmänhet som för a stärka den till nya strapatser. Jag haricke blott tillåtit mitt folk att begagna tofflor till och med å förpost — undantagandes fältvakterna — utan å allt sätt bidragit till deras anskaffande, och nnit mig tillfreds dermed. Mitt kompani var fjorton gånger på förpost, vi blefvo två gånger allarmerade — visserligen blott genom blindt: larm — och båda gångerna hade manskapet genast räddat? sina tofflor uti mattornistrarne, innan vi marscherade. Men också led ingen enda af mitt folk af fotskador alltifrån den 13 Juni till den 18 September. Med anledning af dessa iakttagelser har en annan insändare uti ett följande häfte tagit till orda, och yttrat sig i samma ämne sålunda.