Aftonbladet – 22 juli 1867, sida 3

porterna allla en ganska KINkIiA ban, Man sUat ej ens föra till oss litet bröd, mycket mindre några beklädnadspersedlar; och 143 mil kan man dock icke tilyggalsega med endast ett par stöflor, isynnerhet på så dåliga vägar som de, på hvilka vi framgingo. Man vet visserligen att förut vid hågra fälttåg i nyare tider då och då det andra paret stöflor af försumlighet blifvit efterlemnadi ( bortkastadt); men under detta fälttåg har ingen lemnat sina stöflor efter sig, ty manskapet insåg snart, att stöflorna voro dem ganska nödvändiga. Ganska många bland manskapet vid vår bataljon hade tofflor med sig uti mattornistern, och de äro äfven särdeles goda att hafva i kantonnement eller i bivuak under torrt väder; men för det mesta voro våra bivuaker allt annat än torra. Således torde det ändå förblifva rådligast att medtaga tvenne par stöflor, de må nu hafva långa eller korta skaft, de förra äro dock bäst. Jag tror också icke att skorna, som vi nu hålla på att införa i stället för de andra paret stöflor, skola visa sig ändamålsenliga; de äro endast obetydligt lättare än stöflor med korta skaft, men duga ej att marschera med, såvida man ej vill gifva manskapet strumpor. Folket från Rhenprovinserna begagnar vanligen strumpor, de från olen icke. Under regn och väta går det ej bra att marschera i skor, och under torka är man tvungen att efter hvarje marsch tvätta dammet af fötterna, hvartill man ej alltid är i tillfälle; följden deraf blifver fotåkommor. Vår bataljon, som öfverhufvud utmärkte sig för ett särdeles for helsotillsånd, hade inga sjuka-af fotskador, vilket är ganska väsentligt med hänseende till stridsdugligheten; ty det är icke likgiltigt om en bataljon i avantgardet, som alltid anstränges mera genom förposttjenst än en i hufvudstyrkan, har 100 man mer eller mindre i tjenstbartskick. Då bataljonen den 15 Juni inryckte i bivuaken vid Lichtenberg på sacheiska gränsen, hade den 46 sjuka, som delvis redan blifvit qvarlemnadei Köln, Halle och Torgau. Från den 15 Juni till den 10 Juli, eller under nära 4 veckor af de största ansträngningar och försakelser hade bataljonen, förutom de genom fäktningarne afgångne, endast 20 sjuke, ty sjukrapporten af den 9 Juli upptager endast inalles 66 sjuke. Detta är utan tvifvel ett ganska fördelaktigt intyg om truppens marschförmåga, och jag har mycket öfvertänkt hvad orsaken dertill kan hafva varit. Till en del låg den säkerligen uti truppens goda anda; manskap och befäl satte en ära deri, att bataljonen ej hade några efterliggare. Men samma sträfvan hade äfven andra bataljoner. När under särdeles svåra ansträngningar dikeskanterna vid vägen voro fullsatte med trötte och utmattade karlar, har jag ej sällan sett en och annan af dessa uttröttade åter eamla krafter och rycka upp sig för att undslippa kamraternas skoningslöga stickord. Allt ifrån första dagen var vår bataljonschef mycket noga dermed, att ingen sjuk eller trött fick sätta sig på trossen. Den som ej kunde följa med, fick ligga qvar, och emedan det var en känd sak inom bataljonen, att den som blef qvarliggande, utan barmhertighet fick vandra till sjukhuset äfven om han möj. ligen kom efter på aftonen, så var det blott de verkligt sjuke och bjelpbehöfvande som blefvo efter. Den moraliska kraften bidrager allt ganska mycket till att kunna uthärda fysiska lidanden, och det var derföre alltifrån början en bufvudsak för befälet, att höja densamma, något som äfven kröntes med framgång, Det förstås af sig sjelf, att man ej kan i krig, såsom i fred, qvarlemna ett underbefäl hos hvarje efterliggare, men kompanichefen och väbeln, som vanligen böra marschera efter kompaniet, måste hafva ögonen öppna och ej låta någon blifva efter, som ej är antecknad; isynnerhet när en fäktning förestår, är detta en oeftergiflig nödvändighet. Den som blef efter, fick också genast en med blyerts ifylld förpaesning till sjukhuset, hvilken verkade otroligt helsosamt; han gjorde ytterligare ett försök att följa med — och det gick för sig. Ialla dessa små försigtighetsmått ligger måhända äfven en orsak dertill. att bataljonen visade så få sjuke; lyckan hade äfven sin andel deri. Aldrig medgafs det oregelbundna drickandet under marsch. Hvart det än bar, hemtiades vatten, ty att dricka under marsch, när man genast gär vidare, skadar ej. Men att gå ur ledet, när man marscherade genom bebyggda orter, för att dricka, tilläts icke, lika mycket för det deraf möjligen uppkommande håll och stygn, som för disciplinens skull. Bataljonschefen och adjutanten redo då förut och undandrefvo alla invånare, som i den allrabösta afsigt ställt sig längs väen eller gatan med vattenflaskor och ämbar:; den som ändå gick ur ledet för att dricka: ble utan skonsamhet straffad. Det fordrades sannerligen officerarnes hela kraft för att genomföra detta försigtighetsmått, ty de voro ju sjelfve trötta oah törstiga, och å andra sidan kräfdes det manskapets fullkomliga förtroende till officerarne för att öfvertyga det, att denna stränghet var nödvändig för dess: belsa, när det:såg andra truppafdelningar tillåtas göra annorlunda. Det är utom all fråga, att den tunga packningen betydligt ökar ansträngningarne under marsch, och den stora frågan är derför: huru skall packningen kunna lättas? Vore det ej så svårt att på denna fråga lemna ett bestämdt och tilifredeställande svar så vore den säkerligen längesedan afgjord. Stöflorna måste naturligtvis förvaras uti renseln, derom äro vi öfverens. Men jag befarar att mot mig väcka en hel storm af motsägelser, om jag tillråder; att i stället gifva soldaten ett mindre antal patroner att bära. 60-patroner utgöra en ej ringa tyngd, och det sista fälttåget har visat, att de ej heller ålla behöfvas. Såvidt jag vet har 37:de regementet förbrukat det största antal patroner, och ändå hade ingen af manskapet bortskjutit mer än 30: stycken. Ålla andra trupper, som äfven ganska mycket deltagit i svabbelden. hafva dock på långt när icke hunnit denna siffra. Farhågan för misshushållning och deraf följande brist bur blifvit fullkomligt häfd genom detta sista fälttåg, Om man derföre lät soldaten gå.i fält med 3040 patroner, skulle man ännu hafva omkring 20,000 patroner qvar i ammunitionsvagnen och vara säer för alla eventualiteter. Men före kriget kunde man ännu ej med sannolikhet beräkna patronförbrukningen och ansåg derföre 60; patroner per man nödvändiga, samt dessutom ett paket hylsor och tändspeglar. Om man derjemte utelemnade patronköken kunde renseln göras mindre och packningen lättas med ungefär 2 skålpund; detta gör redan ej så litet. . De små kokpannvorna hafva visat 8g ganska praktiska, sedan locken och skaften. i vestadels gått förlorade; jag föredrager dem obetinga. It framför de stora österrikiska kittlarne, af hvilka så mänga föllo i våra händer. Emedan kaffet spelar så stor roll inom kompaniet, och insatsev uti kokpannan ej är precist nödvändig, skulle jag vilja föreslå att förvandla bottnen uti insatsen till ett durkslag, så att den endast försågs med em mängd häl. Kaffet blefve derigenom bättre, och mindre deraf skulle behöfva hällas bort med den onjutbara bottensatsen. Pannan sjelf skulle deri-genom blifva lättare att hålla ren, ty en viss sparsamhet med vattnet är ofta nödig. Hela denna förändring kan ske snart sagdt utan kostnad. Hvad soldaten oundgängligen behöfver i fält bör han äfven få. Derti!ll hörer för officerarne revolvers, för truppen vattenflaska, tvenne till sitt ändamäl visserligen helt olika ting. När marschen begynner skaffar sig hvarje soldat ändå en sådan, och det tar sig mindre väl ut när de mest olika former å fältflaskor komma i dagen. Af patronköken skulle man väl kunna göra en fältflaska, åtminstone af det ena om man ej vill uppoffra båda, och hänga den i en lädersem kring; halsen. Visserligen vore det snyggare och ändamålsenligare att hafva sådana af glas och kringlätade; men de äro dyrare och ej så varaktiga, samt måste till och med bortkastas när flätverset börjar gå sönder, I sit nyligen utgifna arbete öfver 1866 års krig, som innehåller mycket både godt och dåligt, försastar hr W, Ristow renselns afläggande före striden. Jag håller med derom, äfven oafsedt —