Aftonbladet – 22 juli 1867, sida 3

ner. I en stund sådan som denna ljudei till och med kråkornas kraxande som mu sik, och man vill sluta hela jorden till pit klappande hjerta, Neturen gör sina aftonI bön och dess tärar falla som degg uti dalen. Vakna upp, ty nuär det tid att vi ge 1088 i väg. Morgonsolen tittar fram mellan jgrantopparne och vinkar oss upp på berget. mars tid. som valnötsträd, bokar och granar erbjuda, j j Man har beredt oss på att vandringen bliz svår, men vi hoppas att belöningen blir stor, och föredraga derför den obanade stigen, I framför landsvägen som slingrar sig fram genom dalarne. I zig zeg bär det uppåt under fem timLänge pjuta vi af den skugga men högre upp är man utan skydd mot solen. Här och der skymta höbodarne fram på de gröna sluttningarne, der folket sor bäst håller på med slåttern. Kommer man någon skördeman så nära att han ser van. I draren, så heleas man af ett hjertligt god Idag! Der stiger en familj uppför I Mannen bär ett barn i n korg loch hustrun följer efter stickande berget. ryggen på en strumpa. Men deras boning ligger icke så högt och de säga oss snart farväl och önska lycklig resa. Nu sluta granarna att växa och grönskan blir mattare. Kala bergspetsar resa sig upp i vilda fantastiska former och bergbäckarne börja här sin sorlande gång. Åndtligen hafva vi nått högeta punkten. Svep plaiden om er ty det drår kallt häruppe bland molnen. Kom skola vi kasta snöboll en stund medan vi rasta. Stora fält af is och snö ligga qvar öfverallt, och hade vi varit nog förutseende att ta en kälke med oss, så kunde vi nu åka ett stycke utför. Men hvem tänker -på kälkar när man i dalen söker skydd mot Julisolens hetta. Berget är likeom urholkadt och öppningen kallas varma hålet?. Dernere ligga ett par hvita byggningar och dit ställa vi vår kosa. Dörren till den minsta byggnaden står öppen, och sedan vi med käppen skaffat css väg mellan ett dussin grymtande svin, stiga vi öfver tröskeln. Derinne är mörkt, ty ioga fönster finnas. En koleld glöder i en fördjupning och på ömse sidor hänga två ofantliga kittlar. Röken går ut genom en träskorsten, der också några strålar af dagsljuset tränga in. Hafva vi kommit in till bergtrollet, eller till någon hexa? Ilngendera delen, ty kojans invåpare se icke ut som troll eller dvergar. Fyra storväxta karlar syssla i halfmörkret, och en af iem upplyser osa att de ysta ost. Den förnämste af koherdarne bjuder oss att sitta er, men det är lättare sagdt än gjordt, ty. deras stolar ba icke mer än ett ben, och den som ieke är van dervid har svärt att hälla balansen, Ea stor huggkubbe tjenar som bord, och värden ställer fram en bunke mjölk, som kulle kunna räcka till frukost åt en hel familj. Koherdarne tala sinsemellan en obegriplig patois, men värden kan också ren franeka och det är en glädje att språka med honom, ty hens person är idel välvilja. Han för oss ut i kostallet och visar sina 65 kreatur, som under dagens lopp stän.as inne för att skyddas mot insekter. När aftonsvalken kommer öppnas portarne och korna vallas upp på sluttningarne, der de beta under natten. . Då vi fortsätta färden följer den hjertlige herden med e.t litet stycke för att visa vägen, ty här finnas inga makadamiserade landsvägar, blott en och annan slingrande kreatursstig. Som en stenget klättrar herden mellan klippspetsarne och plockar alla slags blommor. Med. förnöjd min förklarar han örternas egeuskaper och prisar alprosens skönhet. Han känner bergens flora bättre än mången botanist. Fäst den röda alprosen i hatten! Den är törnfri och stinger ej som dalarnes rosor. Med stolthet, talar vår följeslagare om sitt fria fosterland. Många af. oss äro fattiga, men vi lefva lyckliga ändå?, säger han. Upplysningen har trängt ned bland folket, och om det finnes några väårdslösa föräldrar, som vilja qvarhålla sin afxomma i okunnighetens mörker, så hemtar den lagliga mynvgheten barnen till skolan. Den som ingenting fått lära blir rå och grof som kresturenX, yttrar vår nye vän. Men nu är det tid att skiljas, tillägger han och räcker oss handen till afsked. Manden är skroflig och bård som klippen, men bjertet tycks vara af renaste guld. Han viftar med hatten ännu en gång och försvinner bakom en ef höjderna. Farväl, farväll ropa vi, och ekot upprepar afskedsbelsoingen frin alla sidor. Avnou äro vi i kantonen Watt, men vi vandra i riktning mot Ober-Bern. Då man på går uppe på bergen och bliekar ned i duarne likna vyeroa fullkomligt de leksaks. landskap barnen roa sig med om julen. Husen synas så små att man skulle vilja placera dem i sin hand, och det långa afståodet gifver träden ett utseende gom om de voro skurna efter samma mått. Ibland vidgar sig uteigten och man skåder i fonden en af Berner-älpernas toppar. Derborta glänsa Diablerets glocierer 1 solen. Man iror snöberget vara helt nära, blott nägra skotthåll härifrån, men i verkligheten är det flera mil aflägset. Men njutningen är aldrig oblandad här i veriden. Försjunken i åskådningen af nafurens skönheter väckes bergsvandraren oupphörligt af bromsarnes bett. Det hvimlar af insekter häruppe och man löper verkligen fara att bli så småningom uppäten. Obehagligare varelser än bromsar finnas icke. De äro värre än påflugna och ef terhängena menniskor. Bromsarne gifva icke ned sig förrän man slår ihjöl dem, och ett så ytterligt medel behöfver icke användas mot deras likar bland menniskoslögtet. Gräs, gräs och gräs, se der hvad bergsa boerna hemta af sin jord. Långt gräs på dalsluttningarne, kortare deruppe mellan grasarne och saftigt bete rundtomkring den molnhöljda bergstoppen. Vallhornet tonar bskom oss. Det är en tolf års gosse, som vallar getterna från byn dernere vid bergsfoten. Han är dåligt klädd, men tycks vara nöjd med sit öde att dagen lång lefva bland Kn TT... VV