Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 3

Den andra stack han in ett stycke högre 1 upp. Plied tillhjelp af denna sednare lyfte han derpå upp sig med ena handen, och lyckades bibehålla jemnvigten, hakande sig med ena handen fast i hålen mellan stenarne och stödjande en fot på den första knifven. Sedan han blitvit säker på sig sjelf, böjde han sig ned och lösryckte med den hand, som han hade fri, den första knifven och instack den åter högre upp. Under det gossen verkställde denna mödosamma klättriog stod jätten nedanföre, flämtande af oro, stadigt stödd på de stolpar som tjenade honom till ben, mcd utsträckta armar och följande hvarje hans rörelse med blicken, färdig att emottaga honom, att rädda honom i händelse han skulle falla ned, med fara för sitt eget lif, Detta fortfor nära tio minuter. Då Mouchette uppnådde brunnskanten och hakade sig fast dervid med ett glädjerop, strök la Cigale sig med handen öfver pannan och återförde den derifrån badad af kallsvett. Aldrig hade jätten darrat så mycket för sin egen skull. Hans muskler slappades. Reaktionen var så väldsam hos deona a tletiska natur, att ban nödgades sätta sig några ögonblick på en gten, som rasat ned från muren, väntande och beredd på allt. Gossen, som med heder gått igenom det kraftprof, hvilket la Cigale ansett för ett tomt skryt, innan han sett det utföras, hade emellertid satt sig grensle öfver brunnskanten. Hans första omsorg var att noga se sig omkring. Allt var tyst. Intet tecken till lif förmärkteg,