Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 2

hos f. d. chefen för säkerhetspolisen var en man af peonan, en man, som på sin höjd dugde att trona vid sin grillerade pulpet, omgifven af grönt siden. De kulor, han hade att skjuta, uppvägde sannolikt icke den enda, som befann sig i botten på den pistolpipa, hvilken det maskerade spöket riktade emot honom. . Spionen kände sin svaghet. Han gjorde derför ännu ett försök med goda ord. Hör på, för sista gången, låt mig gå. Jag förbinder mig vid min heder att icke fa ett ord till någon lefvande varelse om vad jag upptäckt denna natt. Endast tre minuter! Bed! Den obevekliga tonen i denna röst trätfade hans öra likt en dödsklocka, och den eländige kände dervid alla sina onda passioner stiga upp åt hufvudet. Hans räddsla förbyttes till ett vanvettigt raseri. Denne man, som på ett enda ord af den andre skulle hafva rullat sig för hans fötter och tackat för att få behålla lifvet, som skulle gifvit de föraktligaste försäkringar efter att hafva framställt de nesligaste böner, denne man förvandlades nu till ett vilddjur. Hans ögon blefvo blodsprängda. Han insåg att ingen förhoppning fanns för honom att beveka det törfärliga spöke som förtrollade honom. Utom ett underverk af tapperhet var bans sista timma slagen. Och förskräckelsen dref honom att utföra detta under. Blott två minuter qvar! Bed!4 upprepade den okände med sin allvarliga röst. Piquoiseux samlade allt sitt mod och mumlade för sig sjelf: Bättre att döda djelvulev än att låta