Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 2

Å fr front en ofantlig förlust och möjligen svåra olyckor. Ty, om eljest major Ädelskölds uppgifter och beräkningar icke kunna af konstruktören vederläggas, skall man af dem finna, att brobyggaaden, sådan den blifvit af kapten Nerman föreslagen, alldeles ofelbart skulle ha instörtat. Ifrågavarande utlåtande är ett så märkligt dokument, att vi anse oss böra, oaktadt dess vidlyftighet, här återgifva det väsentligaste deraf. Efter att ha i korthet redogjort för den föreslagna konstruktionen, anmärker hr Adelsköld, att, enligt hvad af beskrifningen derå framgår, skulle de bärande delarne vid de fasta spannen utgöras af hvalfbågar, hvilka ensamma skulle hafva att uppbära såväl brons egen tyngd som den rörliga belastningen; och fullföljer han derefter sålunda: Uti hvarje hvalfkonstruktion verkar belastningen en sammantryckning, hvilken vid bågens ändar förorsakar utskjutning, föranledd af att bågen, genom det verticala tryck som lasten förorsakar, har benägenhet att räta ut sig och förlängas i horisontel riktning. Momentet af den horisontela skjutningen blifver större, ju lägre hvalfhöjden göres i förhållande till längden. Vid jemnt fördelad belastning å hela hvalfvet, är horisontela skjutningen lika åt båda sidor. Jemnvigt och hållfasthet i konstruktionen eger rum endast i det fall att stöden emot hvalffötterna förmå motverka horisontalskjutningen, och bågen föröfrigt erhållit sådana dimensioner som det för dess byggnad använda material, enligt erfarenhet, fordrar, för att med säkerhet emotstå krossning. Tänker man sig deremot :ett hvalf inspändt -J emot ett fullkomligt fast stöd å ena sidan, och emot ett svagare eller svigtande å den andra, så upptager det fasta stödet endast så mycket af hoI risontalskjutningen, som det svagare stödet kan lemotstå; blifver påkänningen större kullkastas Jeller undantränges det svagare stödet. Vid en blick på hufvudritningen är klart att den af kapten Nerman föreslagna hvalfbron öfver Norrström kan närmast hänföras till den sednare al dessa kategorier. Landfästet vid Riddarhusgatan bör nemligen kunna anses som en fast punkt, hvaremot de öfriga fristående pelarne, isynnerhet den sista närmast svängbron, synbarligen äro svagare. Jag har förutskickat dessa allmänt gällande satser, för att reda begreppet om hvad som skall undersökas, och öfvergår nu till beräkningen öfver konstruktionens styrka. Brons yta å hvarje spann är 103X44 — 4532 qv.-fot, och om spannets egen tyngd, med snö och Jis under vintren, beräknas till1,74 centner pr qv.fot ), samt den rörliga belastningen till en centner pr qv.-fot, erhålles hela tyngden för hvarje spann om 103 fots längd: 4532X274 — 12,417,68 centner. Sammantryckningen i hvalfvets hjessa eller hvad som är detsamma, utskjutningen vid hvalffötterna, blifver med denna belastning enligt 1. 12,417X103 53,290 centner. formeln 8D. 8x3 Med förutsättning att de 5 närmast södra stranden varande spannen vore tillräckligt starka och förmådde hålla hvarandra i jemnvigt, kan det fasta landstödet anses förflyttadt till 5:te mellanpelaren, från nämnda sida räknadt. Det sista spannet närmast svängbron hade då, å ena sidan att stödja sig emot en gilven fast synbarligen svagare, pelaren n:r 6. bred i basen och 51,70 fot lång, motstår, betraktad som ett massivt stycke, i sig sjelf ett horisontelt sidotryck i öfverkanten af omkring 4000 centner innan den kullstjelpes. Den skjutning åter, som ett hvalf likt sista fasta spannet i bron, med full belastning förorsakar emot denna pelare, är, enligt föregående, hela spänningen i I hjessan, med afdrag 1:o af den tyngd som erfordras att afslita jernfibrerna i öfverkanten af broreglarne, midt öfver det antagna fasta stödet, pelaren n:r 5, samt 2:0o af det motstånd pelaren n:r 6 gör, belastad med spannets halfva tyngd, innan den kullstjelpes. Utskjutningsmomentet emot den fristående pelaren n:r 6 närmast svängbron är enligt föregående 53,290 centner, och om härifrån afdrages (belastad med halfva spannets vigt) motståndskraft 10,200 centner, tillsammans 21,200 centner, så visar detta att utskjutningsmomentet är 2!2 gånger så stort som denna pelare kan motverka, om den antages huggen ur ett enda granitblock, men såsom bestående af flera skift, med murbruk sammanfogade lösa stycken, är stabiliteten i verkligheten betydligt mindre. Och sedan denna pelare störtat, kommer på samma grund enahanda att inträffa med de återstående, undan för undan, endast med den skilnad att det ginge om möjligt hastigare med dessa, såsom varande smalare i basen, än den förstnämnde. -Pelaren n:r 6, hvarpå brons bestånd till så väsentlig del är beroende, hade således bort vara betydligt starkare. Bättre hade varit att gifva honom för stor än för liten stabilitet. För min del vågar jag emellertid betvifla att någon fristående pelare, äfven af tillräcklig bredd för att emotstå kullstjelpning eller undanskjutning — uppförd på en så elastisk grund som högt öfver fasta botten fristående pålar, omgifven af stenkistor, hvilande på lös botten, förmår utan rubbning motstå det ofantliga sidotrycket af så stora och låga, samt tungt belastade hvalf som här äro tillämnade. Hvad konstruktion af sjelfva spannen beträffar, så är förut utrönt att spänningen i hvalfvets hjessa å ett spann skulle vid full belastning af 1 centner pr qvadratfot, motsvara 53,290 centner. Vid vanliga enkla brokonstruktioner af jern antager man , af den vigt, som förorsakar krossning, såsom säker belastning; men vid dylika, som här ifrågavarande, der flera olika delar (här 8 bågar) skola motstå ett gifvet betydligt tryck, och der dessa delar således ej gerna kunna fullt likformigt belastas, och dessutom i förhällande till änddimensionen äro af betydlig längd, torde man emellertid, såsom ansedda utländska författare äfven tillråda, ej böra beräkna mer än !s af den vigt som förorsakar krossning. En stång smidt iern om 1 qv.-decimaltums area af den beskaffenhet, som vanligen användes för brobyggnader, krossas enligt Reuleaux af 456 centner, medelmåtrtigt engelskt jern af ännu mindre; man kan således såsom säker belastning beräkna 90, högst 100 centner på qvadrattummen, hvilket sednare gifver en säkerhet midt emellan 4 och 5. Sektionsarean i hjessan af plåtbågarne, som uppbära spannen, borde således minst blifva 83290,90 533 qv.-decimaltum. Uti den af kapten Nerman konstruerade bron finnes, enligt beskrifningen, i hvarje spann, 8 plåtbågar, hvilka tillsammans skulle hafva en gsektionsarea af 332 qv.-decimaltum. Af dessa hafva i verkligheten de tvenne yttre, 2,5 fot från hjessan, der de omnämnde 2:ne 5 fot långa skarfplåtarne sluta, hvardera, enligt ritningen och i kostnadsförslaget uppgifna mått, följande sektionsarea: 1 8. k. plåtlif 4X100 440 qv.-linier. 2 plåtar (57 X170) 2—1,700 4 spantjern 1, . 1 liggande plåt 4 680 Summa 3,920X2— 7,840 qv.-lin. samt de 6 inre plåtbågarne på samma ställe hvardera: 1 plåtlif...... 4X1107 440 qv. 2 plåtar (5170) 2—1,700 , 4 spantjern. 1,100 1 liggande på mma 34887 X6—20,928. Summa sum! um qv.-tum 287,68. Om bågarne vore jemnt belastade, skulle således hvar qvadrattum af genomskärningsytan enligt förslaget åverkas, med 184 centner, hvilket visserligen ligger inom den gräns då krossning inträder, men som likväl är bortåt dubbelt mer än hvad som enligt ofvanstående brukar beräknas, och som försigtigheten bjuder att icke öfverskrida, då man tager i betraktande ojemn belastning, oundvikliga tillverkningsfel, bräckor och otäthet i jernet, rostning m. m. Med anledning häraf borde bågarne, som uppbära bron — isynnerhet de 6 mellersta, hvilka hafva att motstå största påkänningen — hafva t) Det smidda jernets vigt i hvarje spann är, enligt kostnadsförslaget ...... 2772 centner. Cirka 10 proc. för skrufvar och nitar m. m. med afdrag af hvad som finnes upptaget fö skarfvor (se nedanför) , 256 ov Körbanan och trottoirer i medeltal 0,8 fot tjocka, pr qv.-fot, 1 centner on 4532 on Handiäcskon Mm m samt on punkt, pelaren n:r 5, och å andra sidan emot en Denna 6:te pelare, som är 7 fot hög, 14,5 fot afslitningsstyrkan med 11,000 centner 4 pelarens : EE mm mA i DE AE — MI KS NG mr m få MÅ — RR VR u e b f