Aftonbladet – 20 juli 1867, sida 2

Det har jag sagt dig: ditt lif. Allvarsamt?24 uJa.s Det är för dyrt. Ni måste slå ned priset. Om du kan någon bön så läs den.4 En bön?4 upprepade Piquoiseux, som, då han blifvit försatt i nödvändighet att försvara sina dagar, återvunnit djurets instinktlika mod. Jag skall försöka. Gif mig tid att pina mig en, min hedersman.5 Du har fem minuter4, svarade den andre, som drog upp ett ur utur fickan och kastade en blick derpå utan att bry sig om det va-. pen som hotade hans bröst. Deona kallblodighet imponerade på Piquoiseux och retade honom på samma gång. Han utbytte den anständiga ton, hvaruti han vanligen yttrade sig, mot den retliga och plumpa, som endast återfinnes i de uslaste kyffen eller då en revolution jäser i djupet: Jaså!S utbrast han fö en gång ursinnig och rädd; jaså! ni vill inte låta mig läsa längre. Det gör också detsamma. Släpp mig fram, eller vid djefvulen, jag skickar er ett plommon i skallen. Ieke mer äl fyra minuter!4 svarade den okände. Bed!4 Gå undan från dörren! sade Piquoiseux i det han nalkades sin motståndare, som icke rörde sig från stället. De bäda männen befunno sig nu helt nära hvarandra. Hvarje skott kunde blifva dödligt. Men den okändes hand var lika stadig som hans beslut syntes oryggligt. Det vapen som herr Piquoiseux höll i handen darrade på ett sätt, som var ovärdigt en handlingens man. Men vi hafva redan sagt att sekreteraren