Aftonbladet – 19 juli 1867, sida 3

Det har nog händt flere, hvad som kände en preussiske generalen v. Pape, hvilken Ia, om för att se på storlägret dagen efter sean detsamma var slut. Detta måste upp-yi iktigt beklagas för de utländska makters kull, hvilka oroa sig öfver Sverges förmoade politiska hållning eller lutving åt den! 7 na eller andra sidan; ty ingenting skullelt, arit mera egnadt att lugna dessa makters I 4 arhågor och befästa deras förtroende till år regerings fredliga afsigter, än om deräås nilitärattacheer och särskilda utskickade ge-l,, om att följa våra truppers rörelser under. fningslägret fått öfvertyga sig om, hvad åra beskedliga skarpskytter till sin stora åde ledsnad och förargelse fingo erfara, att et icke var något allvar med hela den kriiska tillrustningen, utan att alltsammans lott var stäldt på rolighet. Det har i alla tider funnits knarriga peroner, hvilka missunnat furstarna äfven deas oskyldigaste och barnsligaste nöjen. iksrådet Tessin den yngre skref den 8 Juli 745 till sin fru: Kronprinsen (Adolf Fredrik) har äterunnit sin helsa, men leker ännu i sitt tält, ör att ånyo eröfre en förkylning. Det är etta som jag och många andra icke kunna begripa. Öm det skedde för ärans skull, för något allvarsamt ändamål, kunde det så vara; men då det sker endast för ett narrverk, ett skämt, är det alldeles för mycket. Klimatet i senaten skulle vara oändligen mera helsosamt. Jag har tagit mig den riheten att säga det åt honom; men furster hafva sin egen vilja.? Några dagar senare (den 11 Juli) skref Tessin rörande samma ämne: Det eviga lägret tog ändtligen slut i går. Jeg är förtjust deröfver, och jag kunde ej tänka derpä utan ledsnad. Jag har fött 1 mitt bufvud, att rådet borde utgöra den hufvudsakliga sysselsättningen, och dessa emå detaljer endast tidsfördrif. Alit hittills bar denna min mening lemnats utan afseende; men jag hoppas ett man väl omsider skall bringas på andra tankar.? När högstbemälte hans kongl. höghet i början at September 1749 återkommit. från sina mönstringar i rikets södra och vestra i orter, hette det i ett bref från Tessin: Wrede-Sparre har gjort underverk i spetsen för sitt regemente och kronprinsen är mest nöjd med honom och Carl Sparre ai allt hvad han sett. Jag tager ej dennabe rättelse ur luften; ty h. k. b. upphör ej at: tala derom. Be der den dörr, som jag väntade på, öppnad. Det är den enda, som man mäste gå igenom, för att numera göre lycka.? Jag, som ännu alltid bibehåller ett litet tycke för soldatlifvet, och hvarom mina Hötta halfsulor efter hvarje lägermöte m? vittna, om jag också icke rentaf ruinerer mig derpå, hvilket hr förlagsbokbandlaren Eklund otvifvelaktigt kommer att göra mec sin vurm att utgifva det ena vackra och dyrbara planschverket efter det andaa till vårt krigsväsendes förherrligande (iredje häftet af Indelta soldatens lif har i dessa dagar lemnat den litografiska pressen) — jag för min del tänker härvid blott på, hvilken lysande bara under de af riksrådet Tessin påpekade omständigheterna skulle öppnat sig för en ung ärelystnad, som känt med sig gjelf att han lika väl som en Wrede eller Sparre skull varit i stånd till att ispetsen för ett regemente göra underverk — på si mulakern. Men om vi kommit för sent till gärdet, eller om ödet velat att vi blott såsom äskådare skulle få följa våra truppers utan tvif vel beundransvärda, om också för oss andre. i den högre taktiken oinvigda, stundom ick? fullt begripliga rörelser, är det ingenting som hindrat oss från att deltaga i ett annat slags fältmanövrer af behagligaste art, vi mena de botaniska exkursioner hvarje lördag, till hvilka professor N. J. Andersson under Juni och Juli månader inbjudit sine lärjungar och andra för blommornas studiurs intresserade personer af begge könen. Den vackra truppen (hveribland åtskilliga unga fruntimmer) har på sin anförares bud seamlats vid än den ena, än den andra tullen och derifrån spridt sig, en hoppande, skrattande, ekämtande tiraljörkedja, öfver fält och backar, åter samlat sig och derpå spridt sig ånyo i kriget -mot Floras: täcka barn. Hvilka rika byten de gjort! och hvilken sträng examen, som sedan företagits med fångsrnal Jag ömmar för de olyckligas öde, dömda till tortyrens qval och döden i blompressen, men vetenskapen är obeveklig som politiken: den nöjer sig icke med mindre än sina offers blod. Det är ieke i en tid för händelser, vi för närvarande lefva: virmen lägger sig förlamande på handlingskraften, och såvidt den äfven till tankeförmågan sig sträckande trögheten tillåter en sådan ansträngning kunna vi under dagar som dessa fatta hvad las a mm mm tu FM FYND OÖ FP DD Idet är som gör Orientens och tropikländerj sm ar to d en nas befolkningar så villiga att underkasta sig despotismens ok. De orka icke afskudda sig det, och jag är säk:r på att om det i detta ögonblick under 30 graders värme i skuggan, fölle excellensen De Geer in att störta den författning som utgör hansodödliga ära, skulle icke en hand höja sig till dess upprätthållande. Ropen på en finans minister qväfvas af sommarhettan, vi hop . j pas allt af tiden, som skall bringa 0ss gyl lene skördar, hvaraf den första redan i höst; sålunda reda sig våra affärer af sig sjelfva och utan att det kommer an Då ettstatsråc mer eller mindre. För öfrigt bar den från alla verldens de lar församlade myntkonferensensj Paris beslu att antaga guldet såsom den enda för fram tiden gällande myntfoten kuvappt hunnit bl bekant förrän dei förspörjes att denna fot? som troddes skola bli så stabil, i sjeliv verket är ytterst vacklande, ätminstone p den svenska penningmarkoaden. En råd husrättsransakning upplyser nemligen, att e! 40-franesstycke i guld häromdagen blifvit a! yttradt för 1 riksdaler; ett guldmynt på pund sterling för 25 öre; ett dito för 1 riks daler och en sup; ett tredje för 25 öre, e sup och en bit ost, 0. 8. Vv. Ett Jand, der guldet står i så lågt pri Hofvar ofantligt mycket för kommersen; ocks tro vi icke att det skall dröja längre än p sin höjd en femtio är till, innan Stockholm herrar stadsfullmäktige komma till insigt or