Aftonbladet – 17 juli 1867, sida 2

presentationerna till afgörande, skall mötas af så mycken tvekan och osäkerhet, att det utsättes för att stranda på de hinder, som bristande kännedom derom och en möjligen uppflammande, mer eller mindre konstlad, politisk retlighet ställa i dess väg. Representanterna, äfven om de för egen del kunde undvika sådana stötestenar, kunna dock ej frigöra sig från inflytelsen af den utanför deras samlingssalar herrskande opinionsström, utan bero deraf såväl när de gå emot, som när de gå med densamma; och de vilja det näppeligen i en sådan frå: ga, utan önska fastmer att till ryggstöd ega en folkmening, hvilkens vilja de sanktionera. Vi förutsatte nyss den invändningen, att det förslag till en revision afriksakten, som eu gång förelägges Sverges och Norges folkrepresentationer, möjligen blir skiljaktigt från det af komiterade utarbetade, och att i sådant fall det sednares offentliggörande blott skulle leda till en diskussion om någonting annat än det som sedermera skall antagas eller förkastas. Men, dels har man större anledning att antaga, än att betvifla, att det slutliga regeringsförslaget kommer att i större eller mindre mån och sannolikt i allt väsentligt hvila på den i det hela lyckligt sammansatta och med allmänt förtroende helsade unionskomitens förarbeten. Dels skall den inblick i ämnet, den sakkännedom, hvartill dessa förarbeten och en diskussion derom i pressen bereda tillfälle, sätta dem, i hvilkas hand afgörandet är lagdt, i tillfälle att på kort tid fatta ett moget omdöme äfven om en — för att nu antaga någonting föga sannolikt — från komiteförslaget väsentligen afvikande kunglig proposition; de som omedelbart eller medelbart få inflytelse på den slutliga utgången skola, med ett ord, härigenom kunna så studera sig in i frågan, att de utan öfverilning fatta en på noga genomtänkta grunder hvilande åsigt och beslut. Slutligen bör ock en sådan beredande pröfning, som har tillräcklig tid framför sig och derföre de bästa utsigter att blifva sansad och lidelsefri, vara regeringarne välkommen såsom upplysande om folkets verkliga tänkesätt; den kan tjena att förebygga ett olämpligt, liksom den skall utgöra det bästa stödet för ett godt förslag. Ehuru visserligen den förra unionskomitns betänkande ej föranledt något revisionsförslag, torde numera ej vi allena beklaga att icke dessa handlingar lika fullt blefvo längesedan offentliggjorda; der funnos dock material och utgångspunkt för en verklig sakdiskussion, som — om den egt rum — måhända skulle förebyggt eller afledt mycket, som vi ha blott alltför starka skäl att önska ogjordt.: Vi önska att en revision af föreningsakten måtte inom en ej aflägsen framtid ega rum. Men ännu lifligare önska vi, att ej bli vittnen till ett misslyekadt försök — långt hellre ett uppskof! Frukten af ett misslyckadt försök, af ett förslag som faller, blir otvifvelaktigt långt förderfligare, än de nu bestående missförhållanden, som så länge öfverklagats och hvilka vi för öfrigt ingalunda förneka. Ty denna frukt blir en förlamande misströstan om möjligheten att tillfredsställande ordna unionsförhållandena; den blir ömsesidig misstro och bitterhet, som försvagar enhetsbandet och dermed den kraft, hvars styrkebälte det skulle utgöra; den blir slutligen det i Europas åsyn gifna sorgespelet af tvänne närslägtade folkgrenar, som ej vilja akta på tidens röst och som derigenom förverka, hvadde ännu ega af förtroendet och sympatierna hos dem, som kunna hjelpa dem i farans stund, men ej vilja bjelpa någon, den der försummar att hjelpa sig sjelf, genom den enighet, som gifver styrka och är de svagas bästa värn. Garantien mot ett misslyckadt revisionsförsök — om någon sådan finnes — ligger ej ensamt deruti, att revisionsförslaget är godt, att det verkligen afhjelper den nuvarande unionens bristiälligheter och stärker unionsbandet, utan att träda någons rätt för vära. Den ligger lika mycket deri, att bak. lom förslaget står en upplyst, mognad, lugn folkmening, som vill att det skall segra.