Aftonbladet – 16 juli 1867, sida 3

Gud liksom den förnedrat menniskan — en dast dessa skola i häfdandet af den offent liga pröfningens rätt äfven å ifrågavarand område se någonting, som förtjenar ogil lande, och förmodligen ur sina kristliga jenatemers rustkammare framleta ett försvar ligt antal kraftiga besvärjelser mot denne nya uppenbarelse af den tidens ?otro?, som ej längre i stum vördnad böjer sig för den orenaste af all fanatism. Men så mycket mera skäl att, ju förr desto hellre, skrida till verket. Skola vi väl anföra bevis för det trän. gande behofvet af den åtgärd, vi föreslå? Inför skaror af andligen omyndige — qvinnor, hvilkas lättrörliga och lättskrämda inbillning pinas och sargas af läseriapostlarnes gräsliga skildringar; inför barn, i hvilkas unga sinnen de groft materialistiska, fanatiska lärorna intränga såsom ett för all sann religiositet dödande, andligt gift; inför obildade, hvilkas outvecklade förstånd förvirras och hvilkas känsla förslappas och förtorkas af de hårdragna satser, som bjudas det förra, och de skräckbilder, hvarmed man fyller den sednare — inför en till stor del af sådana elementer sammansatt åhörarekrets uppträder predikanten, pockande på en gudaboren auktoritet, hotande med eviga qval den som ej följer hans fingervisning. Något hvar lärer känna sådana företeelser ur den kamp, som från predikstolen föres mot sann folkupplysning och folkfrihet, hvadan vi ej tro oss genom anförande af exempel behöfva gå det förslag i förväg, som vi bärmed hemställa till den periodiska pressens män, och som — vi äro derom öfvertygade — förr eller sednare skall komma ill utförande i form af referat och kritik, hvarje måndag, öfver de föregående dag hållna predikoföredragen. Dubito, ergo sum.