Aftonbladet – 16 juli 1867, sida 3

UU TR Predikoföredragen ooh den offentliga kritiken. Vår tid är i högre grad, än någon före. Igående, den offentliga kritikens tid. Der blott yttre auktoritet, som endast stödjer sig I På sin för tillfället innebafvande makt och myndighet såsom sådan och helt enkelt åbeI ropar den såsom ett faktum, obekymrad om, Jhuruvida den har någon inre och rationel rättsgrund eller ej, den vill vår tid ej erkänna. Man böjer sig ej längre i naiv beundran tör någonticg, envad det vara må, endast derföre, att det faktiskt är utrustadt med statsinstitutionens karakter, uppträder såsom någonting officielt och auktoritetsmessigt, utan man vill i det offentliga lifvets inrättningar och former se ett förnuftsenligt syfte, man vill der förnimma pulsslagen af samtidens eget framåtsträfvande lif, om man skall respektera detsamma. Det för reformerna vägbrytande tviflet, de nya skapande idternas förtrupp, kritiken, ha i och genom den periodiska pressen vunnit en tillförene okänd styrka och tagit i besittning ett område som, redan vidsträckt, utvidgas med hvarje dag. I många fall ha ock representanterna af det bestående, det officiellas konserverande målsmän redan hunnit försona sig med det offentlighetens ljus, hvari de och deras verksamhet blifvit ställ: da, samt med den oaflåtliga granskning för hvilken de gjorts till föremål; till och med en af de institutioner, hvilka äro mest betecknande för det gamla Europa — som lig ger bakom vårt tidehvarf, före 1789 — en af dem hvilka med största seghet envisats att upprätthålla sin sekretess, sin ofelbarhets sken, sitt högdragna noli me tangere — nemligen diplomatien, har i Cavours och Napoleon Ill:es tidehvarf sjelfmant måst vädja till offentligheten, erbjuda sig åt kritiken, för att af dessa stora faktorer i det nutida samhället hemta en styrka och betydelse, hvaraf ej ens blotta skenet längre följer dem som ännu äflas att vidmakthålla den äldre diplomatiens förlegade traditioner. Det kan derför ej annat än väcka förundran, att det gifves ett stort fält, der den officiella auktoriteten ännu får fritt och obehindradt göra sig gällande äfven i sina mest otyglade utsväfningar, ehuru detta område skulle synas vara ett af dem, hvarpå uppmärksamheten bort först riktas i en tid, som ej mindre kräfver religiös än politisk upplysning och frihet, i våra dagar, under protestantismens renaissance. Visserligen har man, trots en i statskyrkotvångets anda och till dess behag affattad presslagstiftning, här i landet lyckats tillkämpa den sjeltständiga forskningen i religiösa ämnen en någorlunda oantastad ställning; men den dagliga kritik, den detaljgranskning, som tätt i spåren följer all annan offentlig verksamhet, bar ej ännu blifvit behörigen tillämpad på statskyrkodömets målsmän. Ännu har den del af dessas verksamhet, som är just den mest ingripande, lyckats rädda sig undan den offentliga diskussionen — vi mena predikan. det. Här ha intoleransen och fiendtligheten mot upplysning och frihet ett af sina starkaste bälverk; det är, enligt vår tanke, den periodiska pressens pligt att vända sin uppmärksamhet åt detta håll. Ni är folkrepresentant — pressen meddelar fullständigt eller i referat, granskar och bedömer inför hundratusenden af läsare edra tal samma dag, de hållits i riksförsamlingen; ni uppträder i en kommunalförsamling, på ett politiskt eller annat möte — offentligheten och kritiken följa er, såsom skugFn sin kropp; ni sitter på domarens stol ör att skipa rätt, ni framträder såsom minister på riksdagen för att förfäkta regeringens förslag, för att förklara och försvara hennes åtgärder — hela folket åskådar och bedömer, klandrande eller gillande, ert uppträdande. Men ni stiger upp på predikstolen, bjuder i en påstådd högre auktoritets namn, att edra åhörare skola tro ett och förkasta ett annat, ni fördömer, ni hopar opassande 1tfall och smädelser, anför inga skäl, trotsar sanning och förnuft, öfve skrider i hvarje ögonblick det uppdrag, staten gifvit er, och len norm, kyrkoläran uppställt, — och ni undgår kritiken, väl kanske ej snarkningarnes, likgiltighetens, de privata anmärkninsarnes, men den offentliga granskning, som ir en hufvudbeståndsdel i den moderna odingens lifsluft. Hvilken anomali! Vi taga oss derför friheten att lägga tidingspressens målsmän detta förslag på hjerat: följen med oafbruten uppmärksamhet le offentliga predikoföredragen och bereden lats för referater och kritik af dem i tidingarnes spalter, likaväl som I bemöden der att med städse ökad fullständighet relogöra för och bedöma flere och flere af let offentliga lifvets öfriga företeelser. Om årt lands prester verkligen äro, hvad de alla sig, protestantiska prester, ej endast fMcielt och till namnet utan i anda och anning, skola de med glädje helsa detta ffentlighetens ljus, detta oförbehållsamma, kta protestantiska sanningssökande, som pröfvar? allt, för att endast behälla det odt är?, och de skola då — i stället för tt för sig och sin lära taga en katolsk, pti-protestantisk ofelbarhet i anspråk — se n stridskamrat i hvar och en som — låt ara med kritikens mot predikanterna rikade vapen — ärligt arbetar för den reliiösa upplysniogen. Och såvida vårt lands rester verkligen äro öfvertygade om den iras sanning de förkunna, om de i hennel: e någonting högre än ett skröpligt meniskoverk, som med ett annat sådant skall tödjas och upprätthållas, skola de vissergen ej af den offentliga kritiken frukta gon fara för lärans bestånd och seger. indast från dem, som begagna predikstolen ör andra ändamål, än förkunnandet af re: ; 1 l L