Aftonbladet – 13 juli 1867, sida 3

latt påpeka detta förhållande, då man ser ran. En bit statshushållning ). Till Redaktionen af Aftonbladet! Svenska nationen har genom dess representanter vid sista riksdagen nu åtagit sig en ökad beskattning för att fylla såväl tillfälliga som, med stigande kultur alltid Stigander ständiga be: I hof. Detta har ingifvit mig I gar öfver den del af statshushållningen, som omtskilliga funderinfattar statens inkomster, hvilka, i de flesta fall, utgå endast genom och från folkets beskattning. Jag vill nu söka utveckla de slutsatser, hvartill dessa funderingar fört. a Beskattning bäres lättare, ju bättre den är förelad. Beskattningens fördelning bör vara sådan, att den träffar medborgarne i proposition efter deras förmåga att bära den, och, som enda grund för denna förmåga är inkomst af kapital och arbete, bör den vara fördelad efter förmögenhet, fyrktal, och ej efter hufvudtal. Beskattningen bör vidare vara så inrättad, att Iden gifver staten lika mycket som den tager från folket, eller rättare att den ej från folket tager mer, än den gifver staten. Dessa trenne satser torde erkännas såsom axiomer, och, om de som sådana erkännas, vill jag söka visa, att svenska folkets beskattning hvilar på falska grunder. Det torde ej vara för tidigt yr kas progressiv beskattning af en organ hon ressen, som vill göra sig till målsman för den attigare delen af nationen. Ty midt emellan nuvarande beskattningssystem och det 8. k. progressiva ligger det, som är bygdt på ofvanstående grundsatser. Svenska folkets beskattning utgår under åtskilliga former, af hvilka jag vill taga i betraktande följande: 1) Grundskatt på jorden. 2) Tillverkningsskatt på den inhemska industriens alster. 3) Införselskatt på sådana artiklar, som utlandet framalstrar för billigare pris, och hvilka det är handelns uppgift att tillföra oss, eller den s. k. importtullen. 4) Allmän beuillning. Af dessa olika beskattningssätt är det blott sistnämnda, som hvilar på ofvanstående grundsatser, och denna beskattning är en så obetydlig del af det hela, att den blott användes att för hvarje statsregleringsperiod komplettera behofvet. Jag vill nu genomgå de öfriga beskattningssätten och söka ådagalägga, huru dessa afvika från oftanämnda grundsatser, äfvensom deras öfriga olägenheter. 1) Grundskatt på jorden. Hvem drabbar denna beskattning och huru är den fördelad? Ar det förmögenheten? Nej, visst icke. Är det jordbrukaren eller jordegaren? Nej, icke heller. Då denne betalar en årlig skatt till staten för sin jord, måste han naturligtvis höja priset på denna Jords afkastning med den skatt han betalar. Det är förbrukaren, konsumenten, af jordbrukets alster, som betalar nämnda grundskatt på jorden. Och då vi alla lifnära oss med dessa alster — och den fattige mer uteslutande än den rike —, så är denna beskattning fördelad ej efter förmöenhet; utan efter hufvudtal eller muntal, och rabbar daglönaren lika mycket som millionären under förutsättning, att den förre äter lika mycket som den sednare. Öfver denna beskattning kan dock ej jordbrukaren klaga mer än någon annan ätande medborgare så länge som landet ej behöfver importera dessa alster utifrån. 2) Beskattning på inhemsk industri sammanfaller i vissa fall med föregående punkt, i andra med nästföljande. Alltid blifver det konsumenten som får betala. Endast i fall det gäller en vara, som förbrukas af den förmögne mer än den fattige, och mer i proportion af hans förmögenhet, blifver skattefördelningen rättvis; men dess rätt att uttagas dock alltid ett kringgående, hvilket kringgående måste ersättas med enytter-. ligare prisstegring, hvarmed konsumenternas beskattning öfverstiger statens inkomst. 3) Beskattning på införsel af varor utifrån, eller importtull. Hufvudändamålet med denna tull är att skaffa staten inkomster. En underordnad afsigt dermed, och ett ofta användt svepskäl, är skydd för inhemsk tillverkning. Jag vill betrakta tullen från hvardera af dessa synpunkter särskildt. a) Tull såsom statsinkomst. Beskattningen genom tull drabbar förbrukaren af den införda vaHan får neml. betala, utöfver varans naturliga värde i marknaden, den tull, staten lagt på dess införande. Vore det slut härmed, så hemföll saken blott till ojemnt fördelad beskattning; men utom denna tull måste varans pris höjas med hvad som åtgår att aflöna detta tullembetsverk, hvilket öfverallt är framme för att verka hämmande på det fria varu-utbytet. Ytterligare tillkommer den prisstegring, som skall ersätta marknaden (köpmannen) för allt detta hämmande, detta sink, denna friktion, som alstras af detta band på varuutbytet. Denna sista prisstegring är visserligen svår att beräkna; men troligen är den ensamt långt större, än den inkomst, staten drager af införseltull. Vi se således att tullen gifver staten mindre än — kanske blott en ringa del af hvad — den tager från förbrukaren, från folket. Skilnaden blifver alltid gilfven och absolut nationalförlust. Låtom oss nu lemna å sido denna skilnad, denna absoluta nationalförlust, och undersöka, huruvida beskattning genom tull blifver rättvist fördelad med hänseende till den ena af de grundsatser, hvarmed jag inledt dessa betraktelser. Träffar denna beskattning förmögenheten? Om statsekonomen på denna fråga svarar: Ja, ty endast öfverflödsvaror äro tullbelagda! Då frågar jag återigen: Hvilka äro öfverflödsvaror? Är anske kaffe en sådan, denna sunda, helsosamma föda, som nyligen blifvit införd som dagligt mål för gemenskapen inom vår armå; denna dryck, som förtäres af hvarje backstugugumma, som stärker kroppen och lifvar själen; denna dryck, som kunde utgöra den bästa afledare för begäret efter bränvin? Nej, goda statsekonom, öfverflödsvaror äro blott de, hvilka förbrukas endast af de förmögna, och depna förbrukning återigen är så obetydlig, att någon tullbeläggning å sådana varor i afsigt att skaffa staten inkomster ej skulle löna mödan. Skall man hafva inkomst ät tullen, måste man tullbelägga sådana varor, som förbrukas af den stora massan. Huru orättvist fördelad beskattning genom tull blifver, synes lätt af ett exempel. Antag att en arbetare, som kan färtjena 500 rdr om året, af någon beskattad vara Heng ex. kaffe eller tobak — förbrukar en tiondedel (siffran är ju liberalt tilltagen från min sida) mot millionären. Denne sednare har i atkastning af sin förmögenhet 50,000 rdr om året, och borde således till statsinkomsterna bidraga med 100 gånger så mycket som arbetaren, och detta utan afseende på att arbetaren behöfver långt större del af sin inkomst att lifnära sig på, än millionären af sin. Enligt beskattningssystemet genom tull och nämnda exempel bidrager dock millionären blott med 10 gånger så mycket som arbe: I taren. I detta fall beskattar staten således den I fattige arbetaren tiodubbelt högre än millionären. ) Är detta rättvisa, är det klok statshushållning? Ar det billigt, att arbetaren i Sverge skall för e Kläder, hvarmed anständigheten tvingar honom att skyla sin kropp, betala 20, ja 30 proc. mer än arbetaren söder om Sundet och Östersjön? Nej, och tusen gånger nej! Samma svar ! giver ass äfven anblicken af dessa svenska aretare, hvilka man ser hoptåls vandra på våra gator med ett uttryck af resignation och stilla beslutsamhet, hvilka äro på väg att åt sina efterkommande uppsöka ett annat fädernesland, der arbetaren har lättare utkomst. Jag har hört personer försvara vår tulltaxa med Sstöendet att inga nödvändighetsyaior äro tullbelägda. Resonnemanget är follkomligt opraktiskt. Låt priset på kate stiga 100 proc., och man skall dock se denna vara förbrukad i hvarje bondkoja och backstuga. All lagstiftning bör Spärra att höja nationen i an ligt och aterielt hänseende, enna sträfvan bör hufvudsakligen vara riktad mot den fattigare klassen, alldenstund denna, såsom liggande lägst, lyfter de öfvervarande med sig. Vidare bör första målet vara den materiella lyftningen, hvarmed jag förstår förbättrad utkomst och bergning, tv denna är ett mer eller mindre nöd: ), vändigt vilkor för den ämdliga. Då ndagstiftning år derför i falsk riktnipg, som fördyrar varor, Fyilka Törbinkas af RE folk, antingen denna förbrukning är nödtvungen eller ej, Kn sådan lagstiftning försvårar för den fattige möjligheten att skaffa sig bergning och bidrager derför till pauperismen, detta frätsar på en nations såväl andliga som materiella utveckling. Egen är företeelsen, att midt upp i en tid, då pauperismens I