Aftonbladet – 13 juli 1867, sida 3

ESte DIS MET TEEN a DE DAUNE BRUS DR ET mannen och sedan af honom till grannen. Detta var ett skydd för handelsindustrien. Om våra förfäders kloka lagstiftning ej hällit denna industri under armarne, månne vi då nu skulle lefva utan handel och beröring med främmande länder ? Låtom oss indela ett lands industrigrenar uti 2:ne slag, 1:a slaget omfattande sådane grenar, som, gynnade af landets natur, folkets fallenheter och öfriga förhållanden, kunna frambringa deras alster till samma pris, som de hafva i allmänna marknaden eller åtminstone i marknaden inom landet, i hvilket sednare fall imporkostnaden alltid utgör ett gifvet naturligt skydd; samt 2:a slaget omfattande -sådane grenar, som ej kunna frambringa sina alster till detta pris. En industrigren af deta 2:a slag kan derföre ej existera utan skydd af lagstiftningen, såsom genom importtull, hvilken höjer priset på dess alster i marknaden inom landet. Af allt på en sådan industrigren nedlagdt arbete blifver en del ren och absolut nationalförlust. Det exakta måttet på denna förlust är just den prisstegring tullen gifvit varan. Ett exempel skall förtydliga detta. Antag att 1,000,000 menniskor i Sverge betala för kläder 50 rdr om året hvardera samt att landets klädestillverkningsindustri åtnjuter ett skydd, som höjer priset med 20 procent. I detta fall blifver nationalförlusten 10 millioner rår, fördelade på samtliga klädesförbrukande medborgare. Om här gjorda antaganden öfverensstämma med verkligheten vet jag ej; men ett faktum lärer vara, att man kan föra en resa från Göteborg till Bremen och tillbaka, köpa en uppsättning kläder på sednare stället och hafva resan betald med skilnaden i pris på denna uppsättning der och i Sverge. Huru ofantligt stora förluster ett land gör på skyddstull framgår af föregående. En nations verksamhet bör derföre vända sig till sådana industrigrenar, som ja hänfört till 1:a slaget. Om denna verksamhet lemnas fullkomligt ostörd, uppsöker den af sig sjelf dessa grenar, likasom floden uppsöker de lägsta trakter för sin framkomst. Allt ingripande af lagstiftningen hindrar detta uppsökande, vilseleder verksamheten in uti falska kanaler och borkollrar så att säga den kompass, som för en nation utvisar dess naturliga näringskällor. Detta ingripande rubbar vidare alla naturliga industrilagar. En sådan lag är, att en vara bör förädlas före dess transport till annan marknad. Vinsten blifver nemligen skilnaden i transportkostnad för den råa, mera skrymmande, varan och den förädlade. Ett exempel: Sverges tullagstiftning i afseende på socker gynnar import af råvara genom att ä förädlad vara hafva proportionsvis högre tull, och detta för att i vårt kära fädernesland uppehålla sockerförädlingsindustrien —! För ej många år sedan inställde ett större sockerbruk i Sverge sin verksamhet. Det betaltes af ett i samma trakt befintligt dylikt en större summa årligen för denna inställelse, på det att det sednare bruket skulle ensamt få bestämma sockerpriset, detta sednares ytterligare stegring således skyddadt af hög importtull. Konsumenten fick nu betala för varan dess naturliga värde i marknaden, samt derutöfper 1:0) tull; 2:0) den större transportkostnad, hvarmed råvaran öfversteg den förädlade; 3:0) den större förädlingskostnaden i ett land, som ej lämpar sig för denna industri; 4:0) den oskäliga prisstegring, förädlaren kunde gifva sin vara genom det köpta monopolet, hvarigenom han frigjorde sig från konkurrens; samt 5:0) all friktion. Hvad tyckes, arma sockerförbrukare i koja och slott, om en sådan lagstiftning? Af Sverges näringar är jordbruket den förnämsta, och orsaken att detta är efter sin tid må herrar jordegare af landtmannapartiet åtminstone ej söka i passivitet hos lagstiftningen. Af produkter framalstrar Sverges jord mest och lämpligast potates. Denna vara är för skrymmande att löna någon transport. Förädlad till alkohol skulle den söka sig väg jorden om och höja värdet på minsta jordlapp i Sverge. Detta hindras af lagstiftningen. En kraftig häfetång för en nations höjande på kulturens stege är dess (nationens) aktning lagen. Huru vårdas denna häfstång af en förordning, som i sig sjelf innehåller så stark frestelse till öfverträdelse, som tullen? Också utöfvar den ett högst demoraliserande inflytande på all gränsbefolkning, för att ej tala om köpmän och sjöfolk. Hvarje skydd, hvarje privilegium är en fördel för det enskildta på det allmännas bekostnad. Det har således alltid större fält för sin skada än sitt gagn. Måtte derföre nu, sedan man kommit öfverens om, att det är det allmänna som bör utgöra vår ögonsten, från vår lagstiftande församling vara för evigt bannlyst denna jagt efter fördelar för det enskildta, som under sekler tgjort förnämsta verksamheten för den fyrfotade representationen. All indirekt beskattning bör derföre, på grund af föregående, så småningom upphäfvas oc ten söka sin inkomst endast genom 4) Allmän bevillning å inkomst af kapital och arbete. Detta beskattningssätt är a) det billigaste för den skattdragande medborgaren samt b) det enda, som innehåller rättvis fördelning, hvarmed jag menar, att det träffar medborgaren i proportion efter hans förmåga att utgöra beskattning. a) Billighet. Jag har i det föregående antydt, huru många afbränningar den beskattning har, som medborgaren gifver genom tull, innan den kommer staten tillgodo, så att statens inkomst är blott en ringa del af nationens utgift. Skilnaden är alltid ren nationalförlust, hvilken, jemte skatten, erlägges al medborgaren ej i proportion af förmögenhet, utan af förbrukning. För någon tid sedan frågade jag en bekant, som stod i begrepp att resa utrikes, om han ej förlorade genom att en längre tid ligga ifrån sin rörelse. Han svarade då, att de förluster, han ej vet af, gräma honom ej. Så måtte äfven den resonnera, som, framför att erlägga 10 rdr kontant i statsbidrag, föredrager att erlägga 100 rdr, med vilkor, att summan uttages genom en obetydlig prisförhöjning på hvarje artikel han förbrukar under årets lopp. b) Fördelning. Ingen vill väl nek? at inkomst at kapital och arbete är onda rätta norm för fördojning af Mmedbo sarnes skattebidrag till overeder det möjlighet att från all skatt skona den fattigaste delen af nationen äng att göra en viss summa fri från bevillDe invändningar jag väntar äro: brist på stabilitet i statens inkomster och svårighet att kontrollera individens. Under en ekonomisk kris — t. ex. krig eller missväxt — kan det visserligen vara svårare att utkräfva ett kontant, om äfven mindre skattebidrag, från den enskilde mindre bemedlade medborgaren, än att taga af honom ett långt större bidrag genom indirekt beskattning; men detta gäller blott sjelfva utkräfninsen. I sina verkningar måste alltid den indiekta beskattningen under en kris med alla dess appningar blifva långt förderfligare, än den direkta. ertill kommer, att den sednare ställer len skattdragande staten i öppen och ärlig daser för den skattgifvande medborgaren, hvilket skall göra, att denne hellre utbetalar de medel, hvilka han vet i sin helhet komma staten tillgodo, än han underkastar sig denna indirekta veskattning, som, lömsk och smygande, omgifver honom öfverallt, utsuger honom inpå merg och ben och stjäl ur hans portemonaie hvarje säng den öppnas. För kontroll af individens åriga inkomst har man alltid taxeringsmetoden att tillgå. Under så stark stigning, hvari ambiion och hederskänsla äro i vårt kära fädernesand, skall det väl ej dröja länge innan hvarje god medborgare skall anse under sin värdighet, att bestjäla sin moder staten genom en lögn i ppgift om inkomster, ti en väl förvaltad stat bör, emot skyldigheen för medborgaren att villigt erlägga sitt biIrag i proportion af förmåga till statsverket, svara den ovilkorliga och naturliga rättigheten, tt få de varor han förbrukar för deras naturiga pris i marknaden, utan att lagstiftningen år uppdyrka detta pris. Första stat, som tillämpar dessa rättigheter och skyldigheter på naionen, skall derigenom hafva tagit ett jättesteg på sin materiella utveckling. Erkännes detta såsom mål, bör man närma sig det oupphörligt, om ock långsamt, och fram. för allt aldrig taga ett steg tillbaka. Jag trodde också att fosterlandet småningom nalkades detta nål, ända till sista riksdagen. Z. fLastahalanm fin hamnen a len 1 staI matter sar dr Brage hel vå pr nm tt mo er mt ob Om få få 08 dm far Eat tom ep fR Dr Far ka ög nr Öl vet Inge Oc tt 8 EN fört