Aftonbladet – 13 juli 1867, sida 2

nig vår och försommar utöfvade ett ogynnsamt inflytande på brodden, så att synnerligen rågen skadades, men under sednare veckorna hafva förhållandena förbättrats. Ehuru grödans utveckling gått särdeles långsamt, så att t. ex. rågens blomning inträffat betydligt sednare än under andra år, visar sig likväl för närvarande höstsädet, hvaraf mest räg, men äfven hvete i ganska stor utsträckning odlas, lofvande och vackert, isynnerhet hvetet. Väårsädet, mest korn, mindre hafre och blandsäd, äfvensom bälgväxterna, mest ärter, utsåddes ovanligt sent och r derföre ännu icke mycket försigkommet, men har ett frodigt och lofvande utseende. Rotfrukterna, förnämligast potates och mindre rofvor och morötter, äro, såsom jemväl sent satta, mycket obetydligt utvecklade, så att något omdöme i afseende på dem ännu ej kan afgifvas. Gräsväxten, såväl.å naturlig äng, som artificiel vall, är ovanligt vacker utom å sanka och lågt liggande ängar. Från Halland: Första berättelsen om årsväxten från kronofogden i Fjäre fögderi lyder, kort sammanfattad, sålunda: Höstsådden kunde, will följd af den motiga väderleken, icke med fördel verkställas. Såväl råg som hvete ha skadats, hvadan skörden tyckes blifva under medelmåttan. Vårsäden är synnerligt vacker och lofvande. Lin och rotfrukter frodiga. Gräsväxten klen; om icke regn snart faller, dålig skörd. Från kronofogden i Halmstads fögderi: Inom Halmstads fögderi anses, hvad höstsådden angår, rågskörden blifva under medelmåttan och hveteskörden föga bättre. Vårsådden lemnar förhoppning om fullt medelmåttig afkastning. Lin, hampa och rotfrukter synas lemna någorlunda god afkastning, men nhöskörden tyckes blifva knapp. Från kronofogden i Laholms fögderi: Derest gynnsam väderlek inträffar, tyckes årets gröda komma att lemna följande afkastning: Hvetet, nära missväxt; vårråg medelmåttig; höstoch vinterråg, missväxt; korn och hafre, god; potates och andra rotfrukter, god; lin och hampa, god; hö och klöfver, missväxt, men af andra grässlag medelmåttig. ; — Dalslands kanal. Ur Bohus Läns tidning hemta vi följande intressanta beskrifning öfver den storartade kanalbyggnad, som för närvarande är under arbete i Dalsland: Dalsland, synnerligast dess mellersta och norra del, är särdeles rikt på vattendrag, uppspringande dels från provinsens egna, ännu godt skogbevuxna fjell, dels ock hufvudsakligast från norska fjellryggen. Dessa vatten sarhla sig till egendomligt bildade, långsträckta smala sjöar (liknande de bohuslänska Bullaresjöarne) hvilka, då landet jemnt höjer sig från Wenerns yta till norska fjellryggen, aflemna till hvarandra sitt vatten, vanligast genom en väldig och strid fors, inklämd mellan höga och pittoreska klippväggar. Så utgöres det vattensystem, genom hvilket Dalslands kanal sträcker sig, af följande sjöar: Stora Lee, som sträcker sig in i Norge och vid Lennartsfors utfaller i Lelången; denna sednare lemnar åter sitt vatten, dock alltid med strid, hvars produkt blir ett vattenfall, till en sjö vid namn Hölen), som vid Bellingsfors störtar ut i Laxsjö för att smeka det romantiskt tjusande Baldersnäs fötter. Laxsjön mättar vidare en Höl, som faller i sjön Råvarpen, hvilken åter vid Buterud firar sin törmälning med Aklången och denna sednare störtar med vildt yrande ungdomsmod vid Håfverud ut i en tredje Höl, som sträcker sig ned till Upperud, der vattenmassan ånyo måste stupa utför ett bredt fall och så småningom bilda lugnvatten, för att efter ungefär en mils lopp hamna i Wenerns moderliga sköte. Det är detta vattensystem, som kanaliseras. Sjöarne äro i allmänhet af tillräckligt skutdjup, hvadan föga muddring eller sprängning i dem behöfves; men så mycket större svårigheter framställa sig vid byggandet af de slussar, hvilka, vid sidorna af de mellan höga berg forsande vattenfallen, skola förena sjöarne. Enligt första förslaget, skulle kanalen ur Wenern ingå vid Hattefura, men man har insprängt den något sydligare, vid en ungefär 5 mil norr om Wenersborg belägen punkt, som blifvit kallad Köpmannehamn (af allmogen redan förvrängd till Köpenhamn !) Ett stycke äritrån möter man vid Köpmannebro den första slussen, hvilken re dan är färdig och upplåten för trafiken. Genom en slingrande passage (som mycket påminner om Strömmarne? mellan Uddevalla och Lysekil), omgifven af ända till vattenytan skogbeklädda höjder framkommer man till Upperuds bruk, der dånet från sågarne och de hvarken natt eller dag hvilande stångjernshamrarne f! oss under det vi passera tvenne äfvenledes färdiga slussar, hvilka föra oss till första Hölen, hvars vågor aldrig förrän i år burit något seg lande fartyg. Sedan vi passerat Hölen och landat vid Häåfverud, är det också tillsvidare stopp för fartyget, ty ingen sluss är här ännu färdig, men fyra under arbete. Låtom oss stanna här, ty vi hafva mycket intressant att här beskåda. Håfverads ström, hvilken, som förut är nämndt, förenar sjön Aklången med en s. k. Höl, är ej lång, kanske ej 1000 alnar, men fallet har 33 fots höjd och, hvad som var kinkigare för en kanalanläggning, den stora strömfåran disponerade hela det ringa utrymmet mellan de höga och branta bergen å ömse sidor. Här måste således utomordentliga åtgärder vidtagas, och dessa a arbeten skola, väl färdigblifna, tilldraga sig lika beundran som Trollhätte kanal. Kanalen går nemligen ur Hölen först norr om strömmen med tvenne slussar, sprängda i berg (den ene af dem dock klädd med finhuggen sandsten), och derefter snedt öfver strömmen, hvars brusande vågor fritt framströmma under den ofvanför hängande kanalen, som i strömfåran ej sökt eller kunnat erhålla något stöd! Men huru är detta möjligt? torde läsaren fråa. — Dä det stora är sublimt, är det alltid enelt. Vi tro oss derföre lätt nog kunna bibi ga läsaren en föreställning om beskaffenheten af denna aqvadukt, hvilken, såyidt vi veta, är den enda i sitt slag i Sverge, Vi tänka oss tvenne murade landfästen, ett på hvardera sidan om fallet. På dessa jätteskuldror hvilar en kr. lossal jernpjes, till formen nästan liknande en cigarrlåda, hvars ändsidor man borttagit — det är hela apparaten. Men denna cigarrlåda har aktningsvärda dimensioner: den är 120 fot lång och 14 fot bred; vid ändarne, der den å ömse sidor. utmynnar i en sluss, 6!2 fot hög, hvarefter sidorna höja sig i en båge och vid aqvaIuktens midt nå en höjd af 10 fot. Sidovägarne äro af ! tums jernplåt och botten af a ums, å yttersidorna förstärkta med jernsträfvor. Den Norossa. pjesen väger 1500 centner och är örfärdigad vid Bergsunds mekaniska verkstad, mma renommerade etablissement, som leveret jernvägens stålbro vid Hufvudnäsön. Den nu, i små stycken, anländ till sin bestämnelseort och skall ofördröjligen hopnitas med dast några och tjugutusen nitnaglar. Sedan iterstår dock det svåra arbetet, att få denna oloss öfver strömmen, ett arbete om hvars beaffenhet man kan göra sig en föreställnin; a lå man minnes att nigeln för bron vid Hufvudväsön, af hvilka en i sender togs öfver (dock ned större afstånd mellan landfästena), vägde alast 800 Cen i är så aqvadukten kommit på sin plats, fylle; len med vatten af sidoslussarne, OM gen sarrlådan passagerar än en rykande ungare. än n segelklädd skuta, för att till yerldsmarknalen föra frodukterna från 7 ånga såga ch i tha eb de många sågarne ch jesaverken, hvilka rut haft den besvärli St Sansport, .nsom på land, ömsom på prårod Iasport, som tagit en styf brorslott af PrOC Centens förtjenst. Från aqvadukten kommer man på vattenfalets södra sida till ett par se-värda slussar, för hvilka plats, genom sprängning, röfvats från bergstrollet, och hvilkas yttersidor piskas af vattentallet, som skummar af vrede mot sin maklige och af menniskohand skapade kojkamrat. Den första slussen är en s. k. vändsluss, äfven ensam i sitt slag här i landet. Den haricke den vanliga, lätt bugtade rektangulära formen, utan är en rätvinklig triangel. I denna sluss inmynnar kanalen från ömse sidor i riktningar, hvilka göra en trubbig vinkel mot hvarandra, hvadan fartygen, väl inkomna i slussen, måste halas i en annan riktning, för att komma igenom den motstående slussporten. Den öfversta slussen (en s. k. bestämmande går så djupt in i berget, att dess södra sida utöres af en lodrätt sprängd bergsvägg af cirka 0 fots höjd, hvars mörka yta gör ett mäktigt intryck på äskådaren. Arbetena vid Håfverud äro de mest storartade på hela linien, hvarföre vi anse oss i behöfva göra besök vid de andra forsarne, hvilka öfverallt kringgås af slussar, mer eller mindre sprängda genom berg.