Aftonbladet – 13 juli 1867, sida 2

En dödstystnad herrskade i Modige Haren, der det två timmar förut gätt så bullersamt, så lifligt och hårdhändt till. Kom?, sade han. De givgo ned och befunno sig inom kort på gården till herr Tournesols hus, Denna gård var hten, illa upplyst och belamrad med tomma laggkärl och kullstjelpta tunnor, uppstaplade på hvarandra långs utåt muren. ädret hade plötsligen förändrat sig. Det föll nu ett fint och isande duggregn. Icke en stjerna genombröt den mörka slöja, som höljde himmelen. I ena hörnet af gården fanns en brunn. Såsom ofta är händelsen i en stor mängd hus i Paris, var den gemensam med nästgränsande hus. Denna gemensamhet hade kunnat blifva till stor olägenhet för våra äfventyrare, men nu inträffade den lyckliga om-tändighet, att det engränsande huset just råkade vara den s. k. spanske milliovärens, hvilken nyss visat dem en så artig gästfrihet. Efter all sannolikhet hade nödiga åtgärder vidtagits för att ingen nyfiken skulle närma sig kanten af denna brunn, innan den af grefve de Warrens ledda expeditionen hunnit till ett lyckligt slut. Jorden är dyr i den civiliserade verldens hufvudstad, Vanligtvis sparar man så mycket som möjligt derpå i våra dagar. Denna brunn var likväl bred, beqväm och byggd såsom man brukade bygga på sjuttonhundratalet. Skild i två lika delar genom en stepmur, som räckte till ett djup af sex metres, mötte den icke vatten förr än trettiofem metres under jordyten. Mot detta hörn af gärden, der brunnsöpp: