Aftonbladet – 11 juli 1867, sida 3

nat komma längre. Denna gången lyckades det verkligen att komma igenom isen, ehuru först efter trägna oeh ihärdiga bemödanden, och på söndagsförmiddagen voro vi i Rathan. Vi giogo nu för att bese det ställe, der en af de sista blodiga striderna uti 1808 och 9 års sorgliga drama utkämpades. Ettenkelt jernkors utvisar den plats der en af de tappre, chefen för Uplands regementes jägare Nisbeth, stupade och der han ock fått sin graf. I ett af husen vid hamnen synes ännu en mängd hål efter mindre kanonkulor, hvilket utgör ett tydligt vittnesbörd på att det gått ?hett under sköldarve till. På e. m. afgingo vi härifrån, Volontaire direkte till Skel:efteå och Haparanda för att först anlöpa Kallviken, dit vi ock ankommo sent på aftonen och måste forcera fast is, hvaraf inloppet var spärradt. Här fanns godt om tjära och feta tjenstemän; hundar taldes icke, åtminstone icke lösa. På måndagsmorgonen afgingo vi derifrån under ganska stark bläst. Det dröjde icke länge innan vi stötte på is, först enstaka stycken sedan allt mer och mer sammanpackad, BSnart upptöcktes i fjerran en mörk punkt; hvilken med kikaren befapns vara Volontaire. Vi gladde oss redan att kunna hinna likafort om ej förr till Skellefteå som han, ty uten att vara amerikanare gläder det en likväl att hinna framför en annan. Vi vunno också allt mer och mer på honom, men isen packades ock allt mer och mer tillsammans och framträngandet blef allt värre, Nu började det ock regna och blå sten tilltog och växte till storm samt packade isen så tilisammans efter oss, att det blef svårt att backa. Framåt gick det emellertid, Volontaire upphanns och Jemnades efter; vi jublade öfver segern. Vi hade nu blott omkring 1 mil in till Skellefteå hamn, Ursviken, och blott helt liten bit qvar. till öppet vatten; ty inloppet var isfritt. Annu några backningar och nya knuffar och vi hade varit i hamn. Men backningarne blefvo allt värre, ty rännan efter oss fylldes ögonblickligen ar is. Plötsligt efter en backning ökades propellerns omloppshastighet, ett tydligt bevis på att ett eller flera blad voro afslagne; tillbaka kunde vi icke komma längre, framåt icke heller: fartyget stod stilla. Då vi icke kunde backa tillsattes segel, emedan vinden var god; maskinen arbetade af alla krafter — allt förgäfves: vi stodo ändock stilla. Efter en stunds fåfängt arbete fick maskinen hvila och elden afsläcktes. Sålunda förgick eftermiddagen; stormen och regnet ökades; isen tornade upp sig bakom oss det ena stycket ofvanpå det andra, bildande riktiga isberg, gch dessa uppstaplingar kommo oss allt närmare. Volontaire, hvars propeller var hel, hade emellertid arbetat sig ur isen och i hamn. Vinden låg mot land och förde hela ismassan med ganska stark fart deremot: vi voro öfverlemrade åt dess godtycke och måste följa med. Vår belägenhet var :kritisk; kaptenen gick oroligt fram och till baka på däck, men passagerarne följde Jacob Ärligs råd och togo saken kallt, synnerligast som de icke ens anade hela vidden af den fara hvaruti de sväfvade. På aftonen voro vi redan inom skären, med grund rundt ikring oss, och hvilket ögonblick som helst kunde varit vårt sista; vi måste således derifrån nu eller bereda 0ss på en omfamning af Egirs kalla döttrar — ty väl komna på grund hade räddning knappast varit tänkbar. Vi hade också redan änga uppe och segel tillsattes. Nu tillströmmade nye lifekrafter från ångpannan och satte lif i den döda maskinen, hvilken åter började utveckla åll sin kraft: eeglen fylldes med vind — men allt förgäfves: fartyget stod stilla! Så förgick en stund. Vär belägenhet syntes förtviflad och vi började redan uppge hoppet att komma ur isen, då plötsligt ett gladt utrop det går framåt? ljöd från mun till mun, och det gick verkligen. Hela den framför liggande ismassan undanträvgdes, framför bogen öppnades en remna i isen, och fartyget sköt stolt och oladt derigenom : inom !2 timma lägo vi i hamn. Vi hade då legat ungefär 12 timmar fast i isen. — Vid undersökniog på propellern befunnos icke mindre än 3 blad vara afslagna; den hade således blott ett var. ! Vid kellefteå, eller rättare Ursviken något mer än 1 mil från Skellefteå, blefvo vi qvarliggande ända till Midsommarsaftonens förmiddag. Härvar tillståndet likasom vid Umeå. Rågeller kornbröd hade icke funnits på länge, men skorpor hade funnits till aftonen före vi kommo in: nu var allt slut — men då nöden är som störst är ock hjelpen närmast. — Vid elfvens mynning ligga hir 3 st. sågverk bredvid hvarandra med ungefär 14 mils mellanrum. Det första, på Sävesnäs, var ett vanligt verk; detandra deremot, på Björnsholm, Ursviks aktiebolag eller Sandströmska som det ock kallas, var ovanligt såtillvida, att sågningen verkställdes med 2:ne cirkelsågar, hvilka skära omkring 300 stockar på dygnet. Bräderna bli utmärkt fina och vackra. På deras förmåga att skä:a jemnt sågo vi vackra prof uti tunna blad, knappt tjockare än vanligt omslagspapper, men det oaktadt fullkomligt jenna. Allt sköttes der så lätt och beqvämt och öfverallt var en sådan prydlighet, snart sagdt elegans, rådande, att få sågverk torde erbjuda en vackrare anblick. — Dt tredje verket på Klemmesnäs, Skellefteå Å, gsågs aktiebolag, är grundadt på associationsprincipen. Bolaget är nemligen bildadt på 1600 aktier, hvardera å 100 rdr, och hvilka egas af smärre bönder, arbetare etc. önda uppifrån StorAfvan; arbetarne vid sågen äro nästan alla äfven delegare uli densamma. Grunden för dess bildande är således utmärkt vacker — skada blott att man icke kan eäga detsamma om sjelfva sågverket, samt att omdömet om affärens skötsel och möjligheten för dess beständ icke är godt. På de sednare degarne, som vi lågo vid Skellefteå, tilltog värmen betydligt; den uppgiek ända till 359 Cels. i skuggan — likväl låg vi instängda afis! Midsommarsaftonen afgingo vi från Ursviken och styrde kurs söderut, för att den vägen komma ur isen. Nögra få löfqvistar hade vi ombord, men dessa su!o nere i matsalongen. Deremot var fartyget festligt smyckadt med flagger, och hela naturen hade klädt sig i högtidsdräet: hafvet var lugnt och solen speg