Aftonbladet – 11 juli 1867, sida 3

Bref från Norrbotten. Piteå den 26 Juni 1867. Det torde icke vara utan intresse att erfara något om ångbåten Haparandas första resa för i år, en resa hvaraf minnet länge skall fortlefva hos de passagerare, som medföljde fartyget. Den 13 Juni kl. 6 på morgonen afgingo vi från Stockholm, lastade med en för de resp. destinationsorterna mer än guld dyrbar last, nemligen mjöl. Första hamnen vi skulle anlöpa var Rathan, ngra mil norr om Umeå. Då vi afgingo var himlen mölnfull och hotade med Tegn, hvilket ock snart började falla så stärkt, att vi nödgades gå ner i hytterna och derifrån åtnöja oss med den knappa utsigt öfver den herrliga skärgården, som de små hyttventilerna medgåfvo. Så snart vi passerat Furusund började vi anträffa större och mindre segelfartyg och inpan vi hunnit första isbandet, på höjden af Gefle, hade vi redan passerat flere hundra, dels till ankars ch dels hållande öppna sjön, för att ej komma in i isen. Regnet hade nu saktat siz, så att vi kunde båällas på däck och njuta anblieken af den yttre skärgårdens storartade prakt, med sina höga klippor, hvaremellan hafvets oändliga blå skymtar fram. Men detta blå var nu upp: rördt och kastade sig i raseri öfver klipporna, öfverstänkande dem med sitt skum. Så snart vi kommit utom skärgården fingo vi erfara dess vrede: vårt fartyg, hvarpå vi tyckte oss kunna gå nästan lika lugna som på terra firma, kastades af de väldiga vågorna som hade det varit blott ett spån — till stort men för många af passagerarnes magar. För att undvika obehbaget att se på de rörliga föremålen omkring sig ställde sig några passagerare midskepps och fixerade påskriften på en tunna eller säck eller dylikt, hvilket uppgafs vara ett godt sätt att förekomma sjösjuka; men hur de läste så antogo slutligen både bokstäfver och säck alla andra former än de verkligen hade, och sjelfva tyckte de sig på fantasiens mäktiga vinge flyga långtifrån både fartyg och allt annat, men oupphörligt förföljda af en oförklarlig känsla af obehag. Andra gingo ned för att lägga sig, hvilket torde vara det mest radikala sättet mot sjösjuka. På Ålands haf öfverföllos vi af-dimma och måste ligga stilla i närheten af Understens fyr ända till qväller, då dimman skingrades så att vi kunde fortsätta resan. Nu var också vädret vackert och hafvet började lugna sig. höjden af Gefle anträffade vi det första isbandet, hvilket dock icke var så sammanpackadt utt det gjorde något annat hinder än att fartyget måste stanna åtskilliga gånger. Bå snart vi kommit igenom detta band var hafvet isfritt ända tills vi kommit förbi Umeå, då vi mötte massor af drif.is, som tvungo oss att vända om och gå till Holmsund, en mil söder om Umeå, dit vi anlände den 15 tidigt på morgonen. H Imsund är lastageplats för Umeå; till staden kunva endast mindre fartyg gå upp. Der finnes en liten vacker träkyrka, uppbyggd utaf herrarne Dickson, hvilka egasågverk derstädes och troligen vija försona sina synder mot skogarne genom sit.ge vår herre tionde. Mellan Holmsund-och staden underhåller en liten ångbåt kommunikationen och den gjorde sin första resa för året samma dag som vx; kommo in. Vi gjorde med den en tur upp will staden. Utefter eliven höllo de som bäst på med plöjningen för värsådden. Ute på de grå ängarne syntes här och hvar