illusioner, som de officiösa och så kallade: national-liberala bladen i Preussen söka vidmakthålla med hänsyn till den nordslesvigska frågan. Dessa blad — yttrar han i ett bref af den 30 Juni — upprepa oupphörligt att Preussen kan göra med Nordslesvig hvad det behagar, och att hindren mot en öfverenskommelse med Danmark komma ej från Kristian IX:s eller danska regeringens sida, utan från ettrevolutionärt parti. Båda dessa påståenden äro emellertid lika ogrundade. Femte artikeln talar ej om, att konung Wilhelm skall öfverväga saken och afgöra den efter eget skön, utan fordrar mycket bestämdt en afgörelse. Österrike har åter samlat krafter, och kejsar Napoleon har i Nikolsburg visat att Danmarks öde ligger honom på hjertat. Det kan derföre föga gagna, att Nat.-Zeitung försäkrar att kabinetten i Wien och Paris ej vilja inlåta sig i strid med Preussen för den nordslesvigska frågans skull, synnerligen då man ju nyligen varit vittne till att krig var nära att utbryta i anledning af Luxemburgfrågan, oaktadt Frankrike i denna sak långtifrån hade en så god förevändning för en brytning med Preussen, som den nordsles vigska frågan kan erbjuda. Hvad som anföres om det inre tillståndet i Danmark, är likaledes ogrundadt; ty de fordringar, som den konservativa ministeren i Kjöbenhavn uppställer, gendrifver fullkomligt de officiösa bladens framställning af förhållandena.