Aftonbladet – 8 juli 1867, sida 2

Midt emot dem befanns ett gammalt hus med trång och mörk port, utmynnande åt en af dessa två fot breda gränder eller snarare gängar, der icke två mötande personer kune gå förbi hvarandra, I denna långa gång drog grefvionan in sin hofmästare och gömde sig i dess mörkaste vrå. Hennes ljusa kläder huitade att förråda henne, och mestizen ställde sig derför framför henne. Uppmärksam som en katt, hvilken lurar på rof, blickade madame de Casa Real öfver axeln på Marcos Praya, och lät ingen gå ut från den rike spanjoren, hvarom den Iilasfärgade debardören talat, utan att granska honom från hufvud till fötter. Mestizen, hvilken stod framför henne utåt gatan lik en sköld, kunde icke låva sin uppmärksamhet åt ett buller af fotsteg, så lätt som ett löf som skakas af vinden, hvilket lät höra sig bakom hans skyddsling. Icke desto mindre hade han en aning om en hotande fara, Han vände hufvudet emot henne och öppnade munnen för att råda henne att icke stanna längre i detta kryphål. Kreolskan ålade honom lifligt att bibehälla tystnad. Hon väntede. Hon lefde endast uti och gevom ögonen. Plötsligt sänktes en slöja öfver hennes ögon, en kafle sattes i hennes mun, och en röst som hon trodde sig igenkänna såsom tillhörande Mouchette, mumlade i hennes öra: Rör er icke, h-rr Benjamin. Man skall inte göra er något illa.? Hon ville göra motstånd, men det var förgäfves; man hade gripit och omfattat henne så skickligt att hon icke knnade röra hvarken armar eiler ben. Genom en yttersta ansträngning lyckades