Aftonbladet – 8 juli 1867, sida 2

eles opraktisk, Den föreställning är desstom så allmän, att frih. Wxredes verksamet med hänsyn till det område, som närnast ålegat honom att öfvervaka, nemligen rmåns beväpning, varit i praktiken så föga yckobringande, att vi icke tro oss begå näot misstag då vi säga, att hans närvaro fästningsbyggnadskomiten väl skall öka nen icke minska den misstro till resultaerna af dess verksamhet, eom hr af Kleens edamotsskap är egnadt att i så hög grad ippväcka. Komitens ordförande, grefve Henning Hanilton, har antagligen kommit i åtanka till öljd af den del han i första kammaren tog debatten om fästningsbyggnaderna. Det ir med hänsyn till honom blott att beklaga, tt den energi, som karakteriserade hans örsta uppträdande, efieråt befanns hafva lifvit i sjelfva verket utvecklad i angrepet på en politisk motståndare, grefve vy. Platen, under det hr grefve Hamilton förvandlades hardt nära till försvarare för fortiikationsgeneralen, då det befanns, att det lag, som varit måttadt åt sjöministern, allieles icke träffade honom. Huruvida vare ig grefve Hamilton eller general J. M. Björnstjerna kunna väntas biträda några örslag, som bryta med de gamla traditiorerna så fullständigt, som artillerivapnets och sjökrigsmaterielens nyaste utveckling orde påkalla, får framtiden utvisa. Sannoikt är det åtminstone icke. Ösfverstelöjtvanten i artilleriet, Hägerflycht, känna vi cke tillräckligt för att veta huruvida han an väntas förfäkta en ejelfständig mening en komit, der artilleriets chef äfven sitter såsom ledamot, men visserligen kan det tycas som om hans ställning såsom generalälttygmästarens stabschef kan i detta vänseende berättiga till några tvifvelsnål. Deremot veta vi för visso, att kommendörkapten Adlersparre icke ryggar tillvaka vare sig för att inför hvem som relst förfäkta siva åsigter eller för att afjordt bryta med föråldrade föreställningsätt i fråga om krigsmateriel och befästningar. Majoren vid skärgårdsartilleriet F. u. Andersson har förtjensten att i egenskap ff kommendant på Kungsholms fästning ha nedverkat till framdragande af det hufvudösa förfarandet med de ofvan omförmälda vansarbatterierna, och man har således anedning hoppas, stt komitn i honom eger n både fördomsfri och sjelfständig medem. Att kap.en Mannerskantz följer sin gen öfvertygelse lärer icke heller af nåson betviflas, men vi erinra oss från hans uppträdande under debatterna i andra kamnaren rörande detta ämne, en viss benäenhet att försvara vederbörandes tillgöranlen på ett sätt som låter oss befara att han cke är mycket benägen att sätta yxan till oten på ett föråldradt system. Hr Carl fvarsson, slutligen, är en af andra kamnarens skarpsinnigaste och inflytelserikaste edamöter af allmogen, som icke gerna ger tt omdöme utan egen pröfning, men sedan van omfattat en mening, håller orubbligt ast vid densamma. Hans insättning i konitn kan sålunda icke annat än gillas, huru han naturligtvis icke kan väntas ditöra någon fack-kunskap. Det sätt, på hvilket denva komit blifvit ammansatt, innebär således, efter hvad man orde finna, garanti för en god sak, nemlien att olika meningar der finnas represenerade; men vi befara att man likaledes kall finna sammansättningen sådan, att indseende och tveksamhet komma att dikera majoritetens beslut, och temligen påagligt är, att regeringen hyser en besynerlig föreställning om sättet att uppmärkamma de åsigter och önskniniar, som inmm riksdagen göra sig gällande.