Aftonbladet – 8 juli 1867, sida 2

krafter, mera energi och en något mindre ensidig uppfattning af förhållandena. En bland den sednast församlade riksdagens märkligaste företeelser var det förkrossande misstroendevotum, som drabbade krigsförvaltningen med anledning af dess tillgöranden i och för fästningsbyggnaderna, och specielt fästningsbyggnaderna vid Carlskrona. Det hade blifvit upplyst — bland mycket annat — att man, till skydd för ett af inloppen till nämnde sjöetablissement, hade med stor kostnad å Kungsholms fästning uppfört bepansrade batterier, men att, då fråga uppstod om deras bestyckning, det befanns att embrassurerna på sin höjd till-. läto anbringande af 12eller 18-pundiga kanoner i dessa batterier, hvilka borde ha varit beräknade för det svåraste artilleri, som kunnat åstadkommas. Man torde erinra sig, från början af detta år, huruledes chefen för fortifikationen sökte urskulda sig, för hvad som sålunda kommit i dagen, genom att skjuta skulden på generalfälttygmästaren, som ej har befattoing med sjöfästniogarnes bestyckning, likasom han ville vältra ansvaret med afseende på en annan anmärkning mot batterierna på en civilin geniör, som ännu mindre har någon bestämmanderätt med afseende å dylika arbeten. Då riksdagen, med anledning af dessa och andra förhållanden, fann sig böra vägra allt anslag för nästkommande år till rikets fästningsbyggnader, med undantag af en obetydlig summa till Carlsborg, nätt och jemnt tillräcklig till underbåll af den personal derstädes, som icke kan afskedas, borde det klander och misstro-nde, som dessa beslut innebar, i första rummet hafva drabbat den departementschef, på hvars fö redragning dessa ärenden blifvit elier borde hafva blifvit afgjorda. Det uppenbarade sig någon tveksamhet, till och med hos de med statsmaskineriets mekanism temligen förtrogne, i afseende på hvilken departementschef man här egentligen hade att hålla sig till. Då grefve Henning Hamilton, t. ex., kastade vigten af sitt anseende, si:t inflytande och sina vältaliga sarkasmer i vågskålen för att äfven i första kammaren genomdrifva ett afslag å de begärda befästningsanslagen, trodde han att det slag, han bidrog att gifva, skulle träffa chefen för ejöförsvarsdepartementet, grefve von Platen. Sedermera upplystes dock, att gången af dessa ärendens behandling var sådan, att sjöministern icke ens baft tillfälle att se de ritningar, om hvilka här var fråga, än mindre utöfva något inflytande på beslut n om dem. Det skulle således vara chefen för landtförsvaredepartementet, som ansvaret skulle i konstitutionel ordning drabba, och det träffade honom äfven så tillvida som han icke gjort gällande den rätt, som hans embetsställning bort hafva gifvit honon, att öfvervaka den vigtiga delaf krigsförvaltningen, om hvilken här var fråga. Men ytterligare upplysningar, som kommo i dagen, gåfvo vid handen, att den praxis inrotat sig, att cheferna för de särskilda grenarne af krigsförvaltningen gått förbi krigsministern och vändt sig direkte till konungen med sina framställningar, hvarefter för den konstitutionelt ansvarige rådgifvaren iogentiog annat återstått att tillgöra, än öfv-rvaka expeditionen af de honom oåtspordan tillkomna besluten. Så konstitutionelt oformligt det än var, blef det således i förevarande fall chefen för fortitikationen, som i främsta rummet drabbades af riksdagens misstroendevotum, och ett faktum är, att bördan af den ovilja, som framkallades såväl inom som utom representationen af de ifrågavarande befästningshistorierna, föll snart sagdt uteslutande på generalmajoren af Kleen. Under sådana för hållanden kan nationen icke undgå att med mycket blandade känslor mottaga nyheten om sammansättningen af den komitt, som riksdagen begärde skulle nedsättas för att granska de planer, enligt hvilka rikets fästningsbyggnadsarbeten hittills fortgått, och derefier afgifva betävkande i ämnet, Hvad som i första rummet stöter hvar och en för hufvudet är att bland komitens ledamöter finna hr af Kleen sjelf. Det vore sannerligen obilligt begärdt om man väntade af hr af Kleen ett opartiskt omdöme öfver hans egna planer. Det är menskligt att han söker så godt sig göra låter försvara sina tillgöranden. Detta är till och med en rättighet, som icke borde ha förvägrats honom ; men han borde ha fått göra det då han blifvit af komiten tillkallad för upplysningars meddelande; men visserligen borde vanligt skick och ett rimligt afseende på representationens och landets mening ha förhindrat regeringen att lemna säte och stämma i komisn ät den, som är så upperbart jäfvig i de frågor, som skola af komiten behandlas. Vi befara att redan denna omständighet skall mäktigt bidraga att mot komitens blifvande yttranden och framställningar hos landet och representa tionen väcka ett misstroende, som icke kan blifva särdeles båtande för framgången af de planer, hvilka kunna blifva frukten af komitens arbeten. Generalfättygmästaren frih. Wrede har blifvit genom hr af Kleens försorg inblanlad i frågan om Kungsholmsbatteriernas bestyckning på ett sådant sätt, att det är furlätligt om — till trots för hans stora vetenskapliga rykte — något tvifvel uppstår huruvida han är rätta mannen i denna komitå. Det är, enligt fortifikationsgeneraens utsago, frih. Wrede som gifvit förslag ill en sådan bestyckning för bepansrade batterier att hr af Kleen funnit sig föranlåjen bygga embrassurer af 13 tums bredd och efter allt hvad man kunnat utröna beräknale för kanoner af en modell, af hvilken då förtiden icke något exemplar blifvit tillversadt, men hvilken sedermera befunnits aliSitsteR——NEREERERERREEEEERRRRE—RR Midt emot dem befanns ett gammalt hus ! ned trång och mörk port, utmynnande åt en : f dosaa två fat hrada oränder eller enarara