Aftonbladet – 4 juli 1867, sida 3

hårdhet och onjutbarhet, så att de genom ; deras inre osannhet, genom den skriande 2 I motsägelse, hvari de så till all själserfaAl renhet, genom deras bornerade prestanda, el deras kärlekslösa hårdhet och ofördragsam1 jhet genast göra ett frånstötande i stället för ett gynnsamt intryck på åhörarne, och -Jsom hos de innerligare och mera andligt ilanlagda naturerna endast väcka ovilja och 2 lantipati mot en sådan sedlig missbildning. tl Och om nu dessa dogmatiska predikningar vilja blifva praktiska, så kunna de — all,denstund de förblifvit främmande för sam; I tidens andliga lif, för dess utveckling och -Istricer, likasom de ej heller förstå det onda, hvaraf samtiden lider, eller de ideala maknlter, som i vår tid äro verksamma — ej -Juppnå detta sitt syftemål på annat sätt än 1 I medelst smaklögheter och ett burleskt oqvä-I dande, genom att taga till hjelp skildringar -laf helvetet och djefvulen, genom kapusina; I der, anekdoter, missionshistorier o. 8. Vv. J Hvad man i vära dagars predikan gemenliIgen finner är således antingen de vulgära I predikstolsfraserna eller den hårda dogmen, elden s. k. bekännelsen eller de känslo Isvallande deklamationerna med alla deras t öfverdrifter och deras karrikerande af det I heligaste. Dessa sednare äro uppenbarligen iIde mest omtyckta och, om man så vill, de verksammaste. De söka verka genom anIlitande af samma medel som de, hvaraf man :I betjenar sig inom jesuitermissionen, och inItaga bland predikningarne ungefär samma I plats, som de dåliga känslostyckena och I melodramerna bland den dramatiska kon;Istens skapelser.? I Sådan är den karakteristik vår författare lemnar af den på afvägar komna renlärighetens? föga uppbyggliga predikosätt i hans hemland. Men — månne den förkastelsedom han uttalar öfver detta ortodoxiens Pkarrikerande af det heligaste? endast drabbar fanatikerna och bokstafsdyrkarne på Tysklands predikstolar? Mäånne ej deras, Ityvärr alltför talrika själafränder i vårt eget fädernesland med skäl böra känna sig träffade af det skarpa tadlet? Ingen, som egnat någon uppmärksamhet åt våra närvarande kyrkliga förhållanden, lärer väl kunna förneka, att äfven hos oss, med ytterst sällsynta urdantag, ?de vulgära predikstolsfraserna? eller det hårklyfvande sysslandet med det dogmatiska schemats inskärpande merändels är den saftlösa kost, som bjudes de efter andlig näring hungrande gjälarne. Nästan öfverallt återfinner man ju äfven hos våra predikanter ortodoxiens allbekanta grundlyten : utgåendet från obevisade förutsättningar, den naiva förblandningen af dogmatikens satser med bibelns lära, oförmågan att fatta det nödvändiga och berättigade i den utvecklingsprocess, som föranledt vår tids våldsamma brytningar inom det religiösa området. Och i följd af denna orto doxa blindhet i förening med. den presterliga bildningens särdeles låga ständpunkt i vårt land — hvad är väl naturligare, än att äfven våra predikanter vanligen ej veta att tillgripa något bättre vapen till sin saks försvar än, för att begagna Schwarz uttryck, det ?burleska oqvädandet? af olika tänkande, de afskydde och fruktade ?otrosbjeltarne?. Att denna otrosliga tyckes vara stadd i en betänklig tillväxt, så att den numera räknar sina anhängare ej blott t. ex. bland naturforskarne eller filosoferna ex professo, utan börjat rekrytera sig bland alla klasser af det moderna samhället, ej minst från skolbänkarne, der hela skaror af femtonåringar skulle kunna — till teologie lektorns förfäran — uppduka de mest kristendoms! fiendtliga? inkast mot läran om verldsalltets skapelse på sex dagar, om den boketafliga inspirationen, om naturlagarnes upphäfvande genom underverken, om tankelagarnes ogiltighet i fråga om pröfvandet af dogmernes hållbarhet, 0. 8. v. — detta är ett faktum, som våra ortodoxer ingalunda lära ämna : förneka. Fastmera finna de just häri ett: Vigögt stöd för sin älsklingssats om tidens tilltagande ondska, hvilken säges härflyta :! från ?den onda andeverldens? makt öfver menniskornas sinnen. Det är djefvulen och l! hans dämoner, som tagit i besittning alla l. dessa vare sig äldre eller yngre tviflares! själar; det är de onda makterna, som tala ! ur Potroshjeltarnes? mun, som ingifva dem l! deras skenbarligen så bindande argumenter mot den rena läran?, ty — så ljuder det från ortodoxiens predikstolar — många äro )! otrons former, många äro synderna, många ! lidelserna — men satan herrskar genom dem l alla, och legio är namnet på hans tjenste-! andar, ty de äro många. (Jmfr ?Den onda l andeverldens makt och vanmakt?. -Högmesso-lt predikan af W, Rudin; Stockholm 1867.) Man ser häraf, att våra svenske ?ny-evangeliske? predikanter ej gifva efter för ens E k c A ! f r I t Hengstenberg och hans partigängare i Tyskland, då det gäller att såsom djefvulens verk? stämpla de företeelser; som af dem sammanfattas inom den rymliga benämningen otro?. .Men ej nog härmed: äfven den, om vi så få uttrycka oss, rent kroppsliga sidan af djefvulstron finner ännu alltjemt hos våra predikanter sina nitiske försvarare. Väl har ännu ej, såvidt vi veta, någon af våra högrösta förkämpar för till-r varon af en personlig djefvul hugnats medi samma handgripliga bevis för sanningen afle den ortodoxa läran om nämnde stormaktss8 tillvaro, som det, hvarpå den tyske prela-l ten Vilmar kan åberopa sig. Ett af dels fakta nemligen, som den beryktade förfat-s taren till Pdie Theologie der Thatsachen?!k framlägger för sina häpnande trosbröder, är S att han, Vilmar sjelf, i en hemsk anfäktel-2 sens stund med egna öron hört den ledeln frestarens tandagnisslande hånskratt, sett!a2 hans vildt rullande ögon?, o. s. v. Huru-b vida bockfoten och svansen äfven varit syn-Y liga, derom upplyser 0ss ej hr Vilmar. Ickele heller den ofvan citerade svenske predikan-s ten, hr Rudin, har funnit för godt att-meds dela oss några; närmare detaljer angående f den yttre fysiognomien och skaplynnet hosd de sataniska makter, för hvilkas personliga tillvaro och fruktansvärda välde fan kännt sig manad att träda inom skrankorna. — Vi äro således tillsvidare okunnige om huruvida de onda andar, som, enligt hvad hr Rudin i sin predikan försäkrar oss, jämmeri ligen grassera bland vår tids otrogua slägte, !h närmast äro ait hänföra fill Beelzaebubs-,s Luciferseller Mefistofelestypen. Det vill!h tyckas, som borde dessa den moderna tvifst mA de. sr oo pe RONNA