Aftonbladet – 4 juli 1867, sida 3

I skulle anskaffas — andra åter att nämnde t) personer skulle instickas i armån 0. 8. Vv. I samtidens religiösa fråga. II. I Såsom vi i det föregående hafva funnit T består, enligt C. Schwarz åsigt, det utmärI kande tör den uppfattning af kristendomen, som hos de bildade i våra dagar öfverallt börjat undantränga den ortodoxa dogmatikens läror, deri, att den söker fatta den gu.I domliga verldsregeringen såsom en sammanhängande och lagbestämd, såsom verkande Ji samklang med, ej genom ett godtyckligt sönderbrytande af naturens lagar. Detsednare uppfattningssättet med dess betonande af underverken såsom ett Guds oförmedlade ingripande i verldsutvecklingens gång betecknas af Schwarz såsom den qvarlefva af judendom inom kristendomen, hvilken fullständigt måste öfvervinnas och bortreosas, sävida kristendomen skall kunna göra gällande hela sitt mäktiga och välsignelserika inflytande på tänkesättet och lefnadsriktningen äfven i vårt högtbildade århundrade. Ty klart är, att så länge kyrkolärans anhängare fortfara att såsom deti kristendomen väsentliga framhålla satser, hvilka stå i snörrätt strid med den opartiska vetenskapens en gång för alla fastsällda resultater, så linge är ej heller någon försoning att hoppas mellan kyrkan och det bildade tidsmedvetandet. Vetenskapen kan ej vända om på sin väg framåt; hon kan ej vederlägga siva egna sanningar, omintetgöra sina egna upptäckter; det är ?den rena lärans? förkämpar, som måste vika undan eller ohjelpligt falla i den strid, der de blott kuona svinga auktoritetstrons bräckliga träsvärd till sitt skydd mot den fria forskningens skarptbitande vapen. Men det är ej blott kyrkans teoretiska lärobyggnad, hennes oförnuftiga gudsbegrepp och ob sagdt med hvarje dag blifva allt större bland de tänkande och samvetsgranne i vår samtid; äfven i afeeende på hennes praktiska verksamhet, framför allt i hvad som rörer sättet att predika, kräfver den nutida kyrkligbeten en grundlig förändring till ett bättre. Af det sjunkna, ofta till. den råaste förvildning gränsande tillstånd, hvari den ortodoxa renlärighetens predikokonst för närvarande befinner sig, uppdrager Schwarz en mörk, men träffande skildring: Kasta vi en blick på predikans närvarande tillstånd och dess betydelse för lifvet, så finna vi deri blott en bekräftelse af våra nyss gjorda påståenden. Ty det måste man genast medgifva att i trots af alla konstlade ansträngningar och beifranden från statsmxktens sida, i trots af alla kyrkodagarnes och predikantkonferensernas bemödanden att höja kulten, att inrätta liturgiskt ordnade gudstjenster, att verka för söndagens helighållande, för de presterliga krafternas förökande, för den radikalaste rättrogenhetens gynnande, dock så godt som ingenting blifvit uträttadt, hvilket visar sig deraf, att just af denna med all yttre makt utrustade yrklighet den frågan flerfaldiga gånger blifvit uppkastad: hvarföre är kyrkan ej mera en liffull makt i samtiden? Hvarföre är predikan så overksam? Att så förhåller sig, derom tviflar ingen; ty äfven om kyrkorna ännu här och der äro fyllda, der en begåfvad talare, eller en på grund af sin karakters sanning och trofasthet höcvtaktad prestman uppträder, eller också der en fanatiserad förkunnare af den nyaste rättrogenheten åtminstone under någon tid utöfvar en ovanlig retning på sina åhörares nerver, så är dock kyrkan och kulten i det s!ora hela stadde i förfall; hon bar blifvit något för samtidens medvetande främmande; hela vår tids rika, verksamma lif och framåtskridande går förbi den af detsamma oberörda kyrkar. Predikan är vanmäktig och långtrådig samt rörer sig alltjemt endast inom en trång begränsad krets; på sin höjd är hon ännu i stånd att skänka någon uppbyggelse åt stilla och veka qvinnosjälar, hvilka ofta ur djupet af sitt fromma sinnelag inlägga mer i den predikan de höra, än de sjeltve af henne emottaga; men hon har visat sig oförmögen att omfatta männernas stora sedliga uppgifter, att inverka på samtidens mäktigt jäsande och svallande lif, att rena lidelserna och leda dem mot ett högt mål; hon är, med ett ord, ingen lefvande makt i nutiden. Ja, låtom oss utan omsvep tillstå sanningen: hon är såsom varande onjutbar och trivial föraktad. Uttrycket 2predixan? har ja fått en föraktlig anstrykning, blifvit en slags gäckande benämning, hvarmed man betecknar inbegreppet af allt tråkigt, smak: läst och tankefattigt. Och har ej allt detta sin goda grund? Blifva ej nästan alla de bildade — och sannerligen ej endast de ytliga verldsmenniskorna, utan äfven de djupare naturerna, som känna åtrå efter religiös uppbyggelse och som derföre besöka kyrkan — bortskrämda genom de tomma predikstolsfraserna, genom frånvaron af alla tankar, genom motsägelserna mot logiken och genon de smaklösheter, som vidlåda denls gamla homiletiska formen? Predikans tillständ är verkligen ett beklagansvärdt! Här långsläpighet och tanketomhet, der tankar, men lånade från den råaste dogmatiken och klädda i den mest smaklösa form. På det enå Stenct mäta Oss nredikningar söm hvarken hafva kraft eller klarhet, emedan de från är till är röra sig inom en viss obestämd och obeskriflig, traditionsmessigt fortplantad predikstolsfraseologi, som saknar all tankeskärpa, all förmåga att kraftigt väcka åhörarnes sinnen ; mödosamt släpa de sig fram medelst sammanflickande af bibelspråk och åstadkomma derföre ej heller något annat intryck än det af trötthet och en stilla undergifvenhet. På ett annat håll finna vi skarpare tillspetsade tankar. ibliska dogmer, som måste underkastas en genomgripande ombildning, såvida ej det öfverklagade affallet? från ; den officiella bekännvelsens satser skall snart : DD vi Je et Ic at ie tr